Dagens Nyheter – 8 juli 1874, sida 2

enkla hymn åt den nedgående golen. Afven här fattas ej ramen. På ömse sidor stå de skogiga bergen, och i bakgrunden, vid ändan af den tjusande dälden, resa sig kullar allt högre och högre, de öfvergå till berg, och på de längst bort belägna glänser det hvita snödoket ett underskönt perspektiv. Men tillbaka till Innsbruk, eller törhända rättare derifrån! Klockan är tre på natten, man utsöker sig i dunklet en kupe, dörren låses, tåget sätter sig vid lokomotivets pipande ljud i gång, och framåt bär det. Banan genombryter berget Isel, i början af detta århundrade vittne till väldiga strider, går genom den ena tunneln efter den andra och omslutes allt tätare af de bistra bergen. I den matta gryningen urskiljer man de bizarrt formade klippväggarne, långt under sig ser man den skummande floden — ej mer Inn nu, utan Sill — i hvars sköte den ena -bergbäcken efter den andra kastar sig, otåligt sprängande ned öfver skrofliga stenar. Med ett par små uppehåll, annars utan afbrott, rusar tåget framåt, framåt, säger jag, ehuru uppåt vore mer med sanningen öfverensstämmande, då det ju gäller att fara öfver Alperna. Alperna! Hvilken klang ligger ej i detta ord, huru mycket är ej dermed förenadt! Alperna äro ej blott berg. De äro en skara jättar, som helt visst i sen länge svunna tider begått stora synder och derför af en vredgad försyn inspärrats i sin nuvarande stenskrud. Derför hvila ock ständigt moln på deras pannor, derför drogo de öfver sig det kyliga, isande doket, som aldrig lemnar dem. Och understundom, då natten öfver dem liksom den öfriga naturen breder sin svarta mantel, när fridfull sömn skänker djur och menniskor ro, då vaknar hos stenjättarne minnet af lyckligare tider. Vred mullrar då åskan i deras stenomgjordade bröst, rasande flammar blixt på blixt kring deras tinningar, och bergbäckarne ila än mer brådstördt gin väg för att nog hastigt nå den räddande floden. Men snart lägger sig harmen, som kokat hos giganterna, strida falla deras tårar och fridfullt slumra de in, när morgonens sol kysser deras pannor. Såsom försoning för deras forna brott har äfven försynen gifvit Alperna en kulturhistorisk rol. i forntiden stodo de der såsom förposter, hvilka skyddade den lagbundna ordningen, vetenskapen, intelligensen och odlingen mot råa barbarers förstörande infall; i en nyare tid hafva de varit liksom en förskansning för den härd, i hvars skugga konst och lärdom praktfullt blommade, och städse bildade de en gränsmur mellan norden å ena sidan och den rikare, yppigare södern å den andra; Men inom sina egna landamär:n ha de alltid med förkärlek hyst den flärdlösa enkelheten, förnöjsamheten och den fridfulla lyckan — i deras sköte har friheten städse haft en trygg vagga. Högre och högre går emellertid det frustande tåget, ofta öfver djupa afgrunder. Ljuset tar mer och mer öfverhand öfver mörkret, man börjar tydligt urskilja de ofantliga svårigheter, som naturen här uppstaplat mot menniskornas viljekraft och intelligens. Ånghästen frustar förbi en liten sjö, hvars gröna, klara vatten vinkar en till sig, och hvars täcka stränder vänligtinbjuda vandraren att der slå ner sina bopålar. Hvad de äro vackra, dessa små fjellsjöar; de äro naturens barnaögon, i hvilka man så gerna blickar, ty ytan är ogrumlad, och svek bor ej på djupet. Äfven bergen tycka så; de Juta sig öfver den lilla sjön; som troget återger allt, den frodiga växtligheten vid deras fötter såväl som snön på deras hjessor. Ett eremitlif förefaller en ej -afskräckande. der, man känner sig nästan hugad att byta ut civilisationens farm mot denna andaktsfulla stillhet; Ännu -ensista blick på dei lilla insjön, några minuters fart, och tåget hållet still; . Man har uppnått stationen Brenner, den högsta punkten på färden, och hvilken gifvit banan sitt namn. Det lilla stationshuset ligger så ensligt, på alla håll begränsas utsigten af höga berg, det råder en sådan stillhet i naturen, att man just tycker, det hon håller andan för att ej störa tystnaden. En liten glad ungdom till bergfors är den enda, som, skuttande öfver trädrötter och Klippblock, dristar afbryta lugnet, men desa plaskande sorl gör endast den i öfrigt rådande stillheten märkbarare... Ett litet stycke bortom Brenner kommer man till Schelleberg; här emellan och den nästföljande stationen är den: del af banan; som i tekniskt afseende företer detstörsta intresse och som utgör ett det mest glänsande bevis Rh huru långt vetenskapen i vår tid hunnit. en ena stationen ligger nemligen i det närmaste lodrätt många hundra fot djupare. Banan vänder sig således åt höger i en rät vinkel, går utmed bergskanten, tills den möter en brant bergvägg, tränger der in i berget, beskrifver, allt under det den sänker sig, en cirkel i bergets inre och utkommer åter nära det ställe, hvarest den bröt in, eburu längre ned i den nedanför liggande dälden, Afven i andra afseenden var denna färd af öfverraskande verkan. Då tåget skred ut