Dagens Nyheter – 8 juli 1874, sida 1

— Jag kommer, min son — jag kommer! ropade han i sin vanliga blida ton. Fången tredskas ännu; men genom tukt och öfvertygande ord skall hon likväl ändock till sist med Guds makt vinnas för den heliga saken, omvändas till den enda sanna läran. Skjut väl för bommen — så der! — så derl!... Och behandla henne ännu så länge med mildhet; vi skola hoppas att hon kommer att inse sin villfarelse. Blifven ensam, höjde Idalia sin arm och framtog ur barmen en mycket liten, mycket fin och mycket skarp venetiansk dolk, hvars skaft af guld var öfverströdt med juveler. Man skulle haft svårt för att säga om den borde rätteligen anses för ett vapen eller ett smycke. Det var en leksak, en grannlåt, hvilken när som helst kunde-genomborra ett menniskohjerta. — Hans! — så länge detta stål kan befria mig i samma! ögonblick hans läppar våga vidröra mina! sade hon och log. Ty hon hade en Lucretias sinnelag. TREDJE KAPITLET. I den varma ljusa sommarmorgonen ankrade skonerten Etoileånyo i Capris hamn. IDALIA! IL 5