Dagens Nyheter – 6 juli 1874, sida 2

vv Rs en galenskap; ni har gjort mera än mången, som med skäl ansetts för sitt lands farligaste fiende. Ni besitter en konst, som är den fruktansvärdaste af alla; ni eröfrar männens hjertan, och sedan beherrskar ni dem... Åter .spelade ett öfvermodigt löje kring hennes .mun. — Huru kan ni veta att jag eröfrar hjertan, helige fader? Ehuru hennes lif berodde af denne mans nyck, kunde hon icke afhålla sig från att begagna det vapen, som han, tyrannen, oförsigtigt nog, gifvit henne, fången, i händerna. Afven han smålog — han märkte icke att hon dref gäck med honom. — Om jag aldrig vetat det förr, skulle jag under den korta stund, jag nu haft äran samspråka med er, ha funnit att så förhåller sig. En ytterlig otålighet röjde sig hos Idalia, då hon genmälde: — Min herre, jag har hunnit tröttna vid sådana der .fadda komplimenter. Af en prest, en högt stående kyrkans man, hade jag verkligen hoppats att slippa böra slikt trivialt smicker. En tigernatur bodde på djupet af Giulio Villaflors själ. Men denna natur, ehuru kraftigare än någonsin sporrad att: framträda, förmådde dock ej i fullt mått göra sig gällande. Huru skulle han bete sig med denna