Dagens Nyheter – 4 juli 1874, sida 2

talar om den med bifall. Man tror för öfrigt allmänt att organiserandet af septennatet har ganska stora utsigter att genomdrifvas Den spanska budgeten är nu offentliggjord. Den upptager inkomsterna till 708 millioner pesetas och utgifterna till 627 millioner, af hvilka 148 millioner pesetas äro beräknade för krigskostnaderna. Åtskilliga nya skatter äro införda i budgeten, såsom beskattning på arf, för resor både till lands och sjös, skatter på kolonialprodukter, på salt, mjöl med flera andra artiklar. För sådana artiklar, som skulle vara underkastade skatt, men hvilkas värde ej går upp till 2 realer, betalas ingen skatt. Finansministern har fått fullmakt att vidtaga anordningar rörande betalningen af den redan förfallna halfårsräntan och den ränta, som förfaller den 1 juli. Beträffande de transaktioner, som seammanhänga med den utländska skulden, ämnar finansministern utfärda nya förbindelser till ett belopp af 25 millioner pesetas årligen, betalbara qvartalsvis och med Rio Tinto-grufvorna såsom säkerhet. En summa af 25 millioner pesetas skall årligen anvisas för förfallna inbetalningar å den inländska skulden och för den ränta, som förfaller den 1 juli. Kölnische Zeituog gör i anledning af de tyska katolska biskoparnes möte i Fulda följande betraktelser: Hvad som i enskildheter blifvit beslutadtiFulda af biskoparne är ännu en hemlighet, men i allmänhet taget synes så mycket vara säkert, att de optimistiska fredsförhoppningar, hvilka en del af de församlade före början af mötet hyste, alldeles bortdunstat. De voro väl ock isig sjelfva illusioner. Sedan den jesuitiska kyrkopolitiken 1870 byggt sin stolta byggnad färdig och sedan man nästan öfverallt visat kleresiet undergifvenhet, skall detta kleresi ej så lätt och så fort låta den för säker ansedda vinsten fara, derför att staterna, och isynnerhet de tyska staterna, rest sig upp deremot. Ännu har säkerligen icke det preussiska Jepiskopatat beslutet att öfvergå från sin frontställning mot staten till en frontställning mot den jesuitiska ultramontanismen, och för mindre pris kan det icke återvinna freden för sig och den tyska katolska kyrkan. — Bismarck är icke skuld till den närvarande ofriden, utan jesuiterna och deras bedragna representant, Pius XI. Jesuiterna hysa illusioner om en allmän kontrarevolution, om återinförandet af de idber och den civilisation, hvilka funnos på Gregorius VII:s dagar; Bismarck är blott ett organ för den nuvarande civilisationen, den nuvarande statens och det nuvarande religiösa medvetandets naturliga sjelfförsvar emot dessa illusoriska ansträngningar, hvilkas öfvergående följder öfverallt varit endast skenbara, öfverallt sågom i Spanien och Sydamerika frambragt blott anarki och splittring. Till slut skola de tyska biskoparne vända sig emot den jesuitiska ultramontanismens illusoriska planer och verka för friden, men tyvärr äro vi ej ännu komna så långt, ännu skola år gå förbi dessförinnan. Ett telegram från Fulda meddelar att de katolska biskoparne vid slutet af konferensen insändt till Berlin ett förslag, innehållande de grunder. hvarpå de vilja ingå en förlikning med regeringen. Prelaterna ämna afvakta den preussiska regeringens svar, innan de besluta sig att offentliggöra i ett pastoralbref de resolutioner, som under mötet i Fulda blifvit fattade. Påfven gaf för några dagar sedan audiens åt de påfliga embetsmännen. I det tal han då höll till dem, hvari han tackade dem för deras trohet, häntydde han äfven på de demonstrationer, som under den sista tiden egt rum i Rom, och sade med afseende härpå följande: Jag vet att man anklagar eder för att ni ställa till demonstrationer och man säger att ni ämna åstadkomma en i morgon. Dessa berättelser kringspridas för att öfvertyga verlden om att vi söka ställa till gatustrider. Våra demonstrationer kunna endast ske i kyrkorna; våra medel äro endast böner. Det berättas för öfrigt att påfvens kroppskrafter aftaga för hvarje dag, och de, som omgifva honom dagligen och förut förnekat detta faktum, måste nu medgifva det. Flera utländska sändebud påstås redan hafva underrättat sina regeringar om denna sak. Tidningen Globe meddelar nu ordalydelsen af de traktater, gom nyligen äro afslutade mellan den engelska regeringen och de småkonungar, som herrska öfver de länder, hvilka gränsa intill de engelska besittningarne på Guldkusten. De hafva svurit att de icke skola föra krig mot Englands bundsförvandter och att de aldrig skola sluta förbund med drottning Victorias fiender. De skola hädanefter lyda den engelska regeringens befallningar och af all kraft bemöda sig att upprätthålla freden på kusten. Edsformulären voro mycket olika för de olika staterna. Träd och floder tyckas i allmänhet vara de föremål, som förnämligast dyrkas af dessa negrar och vid hvilka de svuro, men äfven skogar, klippor och enskilda stenblock utgöra föremål för deras afguderi. eDet är sannolikt, anmärker Globe, att dessa traktater ej skela få större betydelse än de gudomar i hvilkas namn de blifvit afslutade. Att afrikanarne hafva ringa begrepp om edens betydelse, det hafva de ashantiska potentaterna tillräckligt bevisat, då engelsmännen tågade till Kumassi. Dessa smådespoter skola sannolikt hålla förbindel