Dagens Nyheter – 4 juli 1874, sida 2

då — när höga vederbörande så önskade — begagnades äfven för andra ändamål. Solen lyste genom ett högt och smalt fönster in i ett dystert rum. Det grå stengolfvet var obetäckt och likaså de mörka väggarne; några torftiga möbler, sådana som af gammalt brukat förekomma i klostercellen, stodo här och der på de platser de under sekler intagit. Af och an inom detta trånga område rörde sig Idalia, såsom en lejoninna rör sig i sin bur. Hon var en konungs och en kyrkans fånge, och hennes öde berodde således af tvenne makter, som aldrig visat någon skonsamhet mot sina fiender. Hon visste, att hon icke hade att vänta sig någon misskund; dock fruktade hon intet. Men hon led derför att hon kände sin vanmakt, derför att hon var en fånge. Och dessutom fanns något, som i ännu högre grad smärtade henne — det var tanken på alla dessa män, som nyligen för hennes skull offrat sina lif. Med sin skarpa blick hade hon väl märkt, att större delen af de modiga patrioterna, huru mycket de än älskade friheten, dock i ännu högre grad älskade henne, och hon anade att prins Vianas gäster aldrig skulle blifvit öfverfallna, om hon icke varit bland deras antal. Dörren till celien öppnades långsamt; och Giulio. Villaflor visade sig på tröskeln,