Dagens Nyheter – 3 juli 1874, sida 2

Article Image
Kristianstads-Sölvesborgs-banans invigning. (Bref från Di M:s FP Cue referent.) Sölvesborg 28 juni. . Forts.) Men frawåt är dagens lösen. Vi följa nu ffö-sjön, uti hvilken uppsticker den stora, mycket kuperade Ifön. som bildar en församling för sig och der en mängd sägner och minnesmärken från danska tiden finnas att taga vara på, bland annat ruiner af ett slott. sterut på ön har man Hofgården, bygd öfver en krypta, der biskop Andreas Suneson lefde som spetälsk och hvilken nu nyttjas till källare, öfver hvars ingång årtalet 1222 lär stå inbugget. Till höger har man skog till dess Årups vackra Sbyggnader presentera sig. Ännu mera skog, och vi stanna vid Bromölla, uppkallad. efter ån eller qvarnen med samma namn. Återigen en betydlig folksamliog, som lägger sina sympatier i agen. (I parentes sagdt, hyser jag starka misstankar om, att man lyst på vår ankomst i kyrkorna). Här göres halt, ty det är något i grannskapet, som förtjenar att beses, nemligen den kanal, med tillhörande dam, som gräfts för att sänka Ifösjöns vattenspegel. Grefve Wachtmeister har låtit ställa flera ekipager till de resandes förfogande, och genom yrande sand fara vi samt, och synnerligen den korta biten ned till dammen, derifrån man har en präktig utsigt öfver sjön och ön. Planen till denna sjösänkning är af major Remmer och arbetet utfördt af ingeniör Ljunggren. Vattnet ledes från sjön ner i Bromölla-ån, som har sitt utlopp i Östersjön genom en kanal med 180 fot bred botten och man har sänkt vattenytan 4 fot. Arbetethar varit förenadt med stora svårigheter, hvarvid såsom prof anföres, att dammen en gång brast genom sjöns alltför starka påtryckning, hvarvid vattenmassan skar ut 1 fot under bropelarne. Det är att märka det något ) konstruktionsfel icke vållade denna katastrof; men Ifö-sjör är ingen, dufunge att tagas med. Hennes dimensioner äro betydliga. Konungen fann arbetet så godt, att han efter middagen i härvarende Tivoli belönade major Remmer med Nordstjernan. Men tiden hastar: vi sätta oss åter u P, utstå en kort men våldsam dust med den yrande sanden; majestätet underhåller Big några ögonblick med kreti och pleti, vi hoppa in och det bär af mot Blekinges gräns, mot Sissebäck, sista stationen före Sölvesborg. Men dessförinnan hafva vi att passera en trakt, som påminner om Steniga Arabien. Fälten äro, så långt blicken når, bokstafligen öfversålläde med större och mindre rullstenar; det är en hardt när sorglig syn, dessa med stenmursr inhägnade, med stenar tätt besådda små fält, der man med ett oerhördt arbete kan afvinna jorden endast en ytterst knapp äring. Det är så mycket sten, och det öfvervägande antalet så stort, att en fullkomlig rensning hvarken kan komma i fråga eller skulle kunna löna sig; man nöjer sig med att bortskaffa, d.v. s. göra inhägnader af dem som äro flyttbara för handkraft; de andra fa ligga qvar. På dessa fält kommer helt visst aldrig någon skördemaskin att gå fram, och jag skulle just vilja se, hur man bär sig åt att skörda, till och med för hand. Den skogbeklädda bergåsen Ryssberget uppdyker till venster och bebådar ett för ögat väl behöfligt ombyte af natur. Ryssberget är en omkring 3 mil lång bergsrygg, som sträcker sig för Sölvesborg upp i Jernsocken och som i Gammaltorps socken skiljer Blekinge från Skåne. Hafvet framskymtar till höger. Ännu några hundra famnar af den stenbesådda slätten och vi passera Sissebäcks station och å, gränsen mellan provinserna. Den omgifvande naturen förändras såsom genom ett trolslag ochman befinner sig midt innei den mest förtjusande Blekingsnatur, starkt kuperäd mark, bevuxen med lummig bokoch ekskog; fåglar qvittra;. bäckar sorla .och den ena intagande vyn aflöser den andra, den ena dalgången täflarmed den andra i skönhet. Man vet icke om man skall se åt höger eller venster, för att icke gå miste om det bästa. Hela landskapet är en idyll och man önskar blott att man fingö stänöa för att rätt länge inandas den bålsamiska luft, sömströmmar ir. i cupån. Stundom glittrar Östersjöns i dag ätt krusade vattenspegel fram mellan träden och friska hafsvindar helsa oss välkomna till 1ennes skönaste kust, Valje prydliga egenlom med sin-herrliga ekoch bokpark passerades och kommo oss att tänka på, att srefve Trolle Wachtmeister äfven från detta itt gods, det tredje vi i dag fått se, skänkt ul till-densbana; vi befara beköflig jord, dock vå det: vilkoret satt jernvägsbolaget skall ålla hans nuvarande arrendatorer skadeslösa ör den förlust, som derigenom tillskyndas lem. Ytterligare några minuter och vi äro ter på öppen mark; bördiga, med stenmurar nhägnäde åkerfält;, till höger. itbreder sig len hafsvik, vid byilken Sölvesborg är beläen, och till venster presenterar. sig den lilla rgämlarstaden; förr:den: ansebligaste i Bleing: Man kän snart urskilia det vaster am

3 juli 1874, sida 2

Thumbnail