Dagens Nyheter – 30 juni 1874, sida 2

Och i denna tystnad, som följt så hastigt efter musiken, de glada skratten, det festliga glammet, hördes endast ett olycksbådande ljud — ljudet af tungt väprade söldaters marsöh. Der lysnaskår hyss glänste mellan löfven, dör blänkte tu stål; på terragsen och långt ned i parken blixtrade bajonetter; ur jorders sköte tycktes lefvande män med laddade gevär i en hast ha stigit tipp. Gendärmer omgåfvo slottet; balgästerna voro kringrända af Frans soldater. Carlo af Viana, hvilkens eljest sorglösa blick lågade af Harm och vrede, ryckte en konstrikt arbetad väfja från väggen i ett af rummen, der han förvarade en samling af forntida vapen; och störtade derefter fram till en af sina gäster, hvärs axel var prydd med murgröna. Hans röst darrade, då han hviskade i hennes öra: — Madame — Idalia — detta sker mera för er skull än för vår. Följ mig genast; här finns en hemlig underjordisk gång, som ingen, med undantag af jag sjelf, har vetskap om. Jag kan rädda er — jag vill rädda er! — Jag tackar er; Meh — jag skall icke fly från mina vänner. — Min Gud! icke fly? Vet ni ej att, om ni blir gripen... Hennes läppar blefvo något blekare än förr;