Dagens Nyheter – 30 juni 1874, sida 2

RÄTTEG.och POLISNYHETER. POLISEN. Ändan är ej begynnelsen ik. Anders Viktor Olsson kom hit för att se, hur Stockholm tog sig ut vid midsommartiden. Han var förtjust och allting skulle slutat fredligt och väl — såvida ej Djurgården besökts. I trots deraf att Kasper försvunnit från slätten jemte all möjlig sång och skrällande musik, kände han sig så upplyftad, att han begaf sig upp till Tivoli. Det var här som han efter en hvirflande karusellåkning blef verkligt yr i hufvudet, och det var här som hans pinos historia började. Han förde oljud och polismakten älskar den heliga tystnaden; han rusade fram bland folkhopen och polismakten tycker endast om framåtskridandet: han ville slåss och polisen, det är freden. Thy lade poliskonstapeln. sin hand på hans axel. Detta skulle den ej ha gjort; ty isamma ögonblick hade konstapelns rock remnat ofvanifrån och nedigenom. Häråt jublade ingen, utom möjligtvis några skräddare, som befunno sig i hopen — och de funnos der nog. Om ej någön annan, så skulle kanhända konstapeln blifvit skräddare, såvida han ej i det kritiska ögonblicket kunnat hvissla in några kamrater, sedan han förgäfves sökt hvissla ut det kringstående folket. Kamraterna kommo, som fordom bergandarne vid låten af — Ljungby horn och pipa. De kommo,: de sågo — men de segrade ej genast. Olsson kastade sig framstupa, dock ej af österländsk slafviskhet; han föll på knä, dock ej af ödmjukhet; han höjde sina händer, dock ej till ön. Nu började dragningen, hvilken slutade vid Djurgårdens minnesvärda vaktkontor. Här uppgaf Olsson sig heta än Johan Carlsson och vara född i mars 1846, än Per Andersson a vara född i maj 1848, än — ja, vi veta ej allt! I Konstaplarne kunde ej bli kloka på en person, som hade så olika namn och så många födelseår. De lade sig att sofva på saken allesammans. Ingen var så ångerköpt som berserken inför polisdomstolen i går. — Hvad heter du nu? frågade domaren. Är det Carlsson, eller ...? — Jag heter Adolf Viktor Olsson och är född i april 1847, sade han. Således aprilnarri från början till slut! — Jasä, ännu ett namn. Du erkänner? — Jag erkänner alltihop, bara jag får plikta med det jag har. — Hur många pengar har du? — Jag tror, att det är 10 riksdaler; låt gå för det. Man räknade efter, och befanns Olsson ega 14 kr. 32 öre: — Åh ja, låt mig plikta 14 riksdaler 32 öre. Jag betalar! — Nej, du; det går ej af så lätt, du. Till yttermera visso framlemnade den poliskonstapel, livilkens rock lidit så rysligt, en skräddarräkning på 10 kronor. Målet artade sig att blifva långstridigt. Det afklipptes dock hastigt nog genom Olssons förklaring. — Jag betalar rocken; sade han, men det var rasande dyrt. — Ja, men skräddaren har skrifvit räkningen på sitt samvete. — Ja, sen kan väl det andra bli för 4 riksdaler 32 öre, sade Olsson. Olsson dömdes att böta 10 kr. för fylleri, 10 kr. för oljud och 25 kr. för våldsamt motstånd. I brist på penningar dömdes han till en veckas låg diet. -sOlsson blef ett ögoblick alldeles förbryllad. Men plötsligt tycktes han komma på helt andra tankar. — Kan jag icke få dricka af rocken också? sade han. — Nej, det tillåtes ej. Funnet tjufgods. Klädmäklerskan Clara Sofia Okner, boende i huset nr 13 Hornstullsgatan, anmälde för kort tid sedan, att inbrott skett uti hennes butik genom inslående af-en fönster: ruta, hvarvid tillgripits klädespersedlar till ett värde af 58 kronor. Man efterspanade tjufven, men denne har hitintills ej kunnat anträffas. Emellertid gick en 14-årig gosse och lekte för några dagar sedan i bergen vid Zinkens dam, hvarvid han på olika ställen bland klyftorna påträffade åtskilliga klädespersedlar, hvilka alla blefvo af Ökner igenkända såsom de stulna och till henne öfverlemnade. ftölder från sofvande. Arbetskarlen Elias Andersson lade sig af en eller annan orsak att sofva på Lilla Gråbergsgatan natten mellan den 23 och 24 dennes. Under det han sof i god ro, passade arbetskarlen C. E. Landin på att taga från honom hans hatt, Börsen var äfven försvunnen när han vaknade, lyckligtvis var det endast 50 öre i densamma. Med Landin bar det ej bättre till, än att han ett stycke från .sofplatsen påträffade ett par af Anderssons bekanta, hvilka. kände igen hatten. På grund häraf afförde de honom till detektiva vaktkontoret. Här erkände Landin hattstölden, men påstod sig ej ha sett en börs den dag han minndes. — Natten derefter låg mureriarbetaren C. 0. Johansson och sof i Humlegården... Då vär det en f. d. maskinist vid namn A. A: Bylow, söm kom fram och tog NHans hatt. Johansson vär dock mera lättsöfd, än den som tog Gråbergsgatan till sitt logis, — han vaknade, när man helt ohöfligt tog af honom hatten, varseblef Bylow, satte efter honom det fortaste han kunde och anhöll honom, Bylow erkände hattstöldån för polisen, och det var ej så godtatt neka. Målet angående Landin öfverlemnades i går till rådhusrätten hvaremot ransaknil hör PR