Dagens Nyheter – 27 juni 1874, sida 2

VV var stort och högt och ädelt i henneg natur väcktes ur sin slummer genom det storartade i hans handlingssätt. Derpå sänkte hon sitt hufvud under tystnad. — Jag tackar er. Må er vilja ske! Och med dessa enda ord lemnade hon honom. ADERTONDE KAPITLET. I ett af villans afsides belägna rum slume rade en yngling med mörka rika lockar och ett blekt bildskönt anlete. Han sof så djupt som endast ungdomen sofver och var klädd i en capriotisk fiskaredrägt. På hans bröst, somstill en del var blottadt, märktes ärr efter djupa, nyss helade sår. Helt nära honom satt hans fader, en gammal man med ett af dessa nobia hufvuden, som man ofta finner afbildade på de italienska mästarnes taflor — ett hufvud, som redan vid första anblicken erinrade om medeltidens riddare. Gubben sof icke; hans ögon voro fästade på sonen. Han hade förlorat trenne lika raska och förhoppningsfulla barn för Italiens skull — de hade dukat under i kampen mot Österrikes armåer eller de påfliga legotrupperna. Denne ende, som han nu egde qvar,