Dagens Nyheter – 27 juni 1874, sida 2

hon vittnade mot sig sjelf, var det honom nästan omöjligt att tro henne om ondt. De lägsta, de svartaste passioner kunde icke förskräcka henne. Hon hade sett dessa passioner framträda i sin mest hotande och vederstyggliga gestalt, och hon hade förstått att tygla dem endast genom sitt väsens värdighet och lugn. Men denna gång var det mera än någonsin påkostande för henne att visa sig fullkomligt kall; hon ville honom så väl, och hang lågande blickar sade henne nu, att om de också skiljdes för alltid, skulle den åtrå hon hos honom väckt fortfara att gnaga på hans lifstråd, till dessa att denna bruste. Endast döden kunde göra ett slut på hans lidande: En qvinna, gom varit mindre stark och mindre beslutsam, skulle under liknande förhållanden ovilkorligen ha lydt sitt bjertas maning och skänkt honom sin ömhet; men Idalias stolthet tillät icke något sådant. — Jag förtjenar ej att någon slösar på mig sin kärlek, sade hon, dervid skickligt döljande Bin sinnesrörelse. Jag är trött på kärleken, och jag her sjelf ingen sådan att gifva. Jag har lekt med denna känsla, jag har ockrat på densamma, jag har användt den såsom ett medel för mina syften, jag har handlat dermed, såsom kunde den köpas och säljas. Jag skall icke bete mig så mot er... Mot min vilja nödgas jag tillskynda er smärta — jag vill åtminstone,