Dagens Nyheter – 26 juni 1874, sida 2

ligen den, hvars namn under de senaste månaderna oftast nämts på soareer och kafer och af hvars person största antalet fotografier är uthängda i de mest olika ställningar och drägter, men dock oftast framställande henne i dödscenen. Hon intager nemligen i sista akten ett brunt, hastigt verkande gift och publiken ser nu för sina. ögon giftets verkningar, som framställas med en gräslig naturtrohet. Man ser hennes ansigte antaga en mer och mer gulgrön färg, pupillerna förändras, en kramp bemäktigar sig hela hennes person, hon sliter sönder sina kläder, utstöter ett anskri och faller omkull, alldeles styf och orörlig. Många lemna efter slutad föreställning teatern med en fasa, son gör att man känner sig riktigt sjuk. Andra unna icke neka ett så utomordentligt spel sin beundran, men alla fråga sig sjelfva med en viss tvekan: är det verkligen teaterns uppgift att bjuda publiken sådana scener, der realismen är drifven till det yttersta? Man har sagt, att det är att införa patologien på scenen och man har med rätt förebrått Theåtre francais att ha öppnat sina portar för realismen, som man sträfvat efter att hittills: hålla aflägsnad. Otaliga äro de förklaringar, läkare och andra hafva gifvit angående de medel, hvarigenom fröken Crosette kunnat upptäcka detta gifts verkningssätt. Hon har sjelf förklarat, att en läkare, läsning af medicinska arbeten och en kanin, på hvilken hon experimenterat, hafva hjelpt henne. Ätskilliga medicinska tidskrifter hafva till och med sysselsatt sig med saken, och en läkare har uppställt den besynnerliga åsigten, att en härmning är omöjlig och att hon vid aktens början tager ett Tgdigt gift, till hvars verkningar man är vittne; det glas, hon tömmer på scenen, skulle då, enligt hans mening, innehålla det nödvändiga motgiftet! Det var emellertid ytterst intressant,: ehuru ohyggligt, att se denna dödsscen. Pjesens uppförande har också väckt mycket uppseende, för att Theåtre francais deri (liksom till en del i Jean de Thomeray) brutit med sina traditioner.