Dagens Nyheter – 25 juni 1874, sida 2

--— UV NN Fönstren stodo öppna; och månen, som lyste så mildt i natten; blandade sitt sken med vaxljusens. En gång kastade hon sin blick på Erceldotie, som satt invid fönstret. Hans ansigte var blekt och allvarligt; i hans ögon, som voro fästade på benne, lästes undran, ogillande cch smärta; — hon såg icke mera på honom. Timmaärne förflöto hastigt; och spelet fortfor, endast då och då afbrutet för ett ögonblick, när svalkande drycker: kriögbjödos. Idalia tappade till en början betydligt; men som hon likväl spelade med oförminskad dristighet, blef lyckan henne slutligen bevågen, oeh hön vann till sist vida mera än hon förlorat. Naturen slumrade derute i den milda nat: ten, det var så tyst och fridfullt i alla kojor på bergen och i dälderna rundtomkring denna boning, i hvilken vinningslystnaden, svartsjukan och alla vilda passioner ohejdadt rasade. ! Redan började dagen gry och det njutningslystna sällskapet befann sig ännu vid spelbordet. Erceldoune, der han satt afsides, blickade ibland ut öfver den stilla tejden;:den leende, glömda natten, och suckade dervid ofrivil ligt. Det var nästan ett behof för honom att då och då skåda bort från passionernas tummelplats,