Dagens Nyheter – 22 juni 1874, sida 2

— 323 — trädens grenar — verlden syntes här skapad för kärleken. Sedan hon. en gång befallt honom att låta sin passion i tysthet dö — hvarför förde hon honom hit? Hån gjorde henne icke denna fråga; han endast hängaf sig åt stundens förtrollning, han lyssnade till ljudet af hennes skönt klingande stämma, och hans hjerta klappade af förtjusning hvar gång en lågt hängande pomerans-gren gaf honom anledning att lyfta densamma öfver hennes hufvud och derunder vidröra hennes hår. Hafvet låg framför dem som en oävålig spegel; och i den lilla viken, beskuggad at acacier, väntade dem båten. Några få årtag — oeh de voro icke lävgre i viken, utan på hafvet; framför och bakom dem, under och öfver dem rådde en omvexlande färgprakt, harmonisk, trots alla sina kontraster, med alla sina. oräkneliga, obeskrifliga nyanser sammansmältande till en skönhet, värdig paradiset. — Jag älskar hafvet högre än något land. Det är den förkroppsligade friheten! sade hon såsom för sig. sjelf. Hon tänkte i denna stund icke på honom; hennes ton var så sorgsen och dyster, att den skar honom i hjertat — det lät, som om hon afundades enhvar som egde friheten, Men var hon då icke fri?