Dagens Nyheter – 22 juni 1874, sida 1

till templet. De böjdö sina hufvuden, båten inträngde i dunklet, passerade den trånga vestibulen och fördes derefter af årorna nästan ljudlöst ur mörkret ini ded tysta katedralen med det azurblå taket, hvårigenom ett mildt ljus inströmmade. Det var grottah Azzuro. Vattnet var lugnt såsom i en underjordisk sjö; de götiska klipp-pelarte uppburo det ena hvalfvet öfver det andra till en höjd; som syntes oähdlig; grafvens tystnad skulle ha rådt i detta tempel, som Gud sjelf byggt, derest icke sjön qvädit sin eviga hymn derinne. Den var så skön, så vördnadsbjudande, så gudomlig i sitt majestät, så fruktansvärd i Bitt blida lögn, denna Heigedom, der bafvets ebb öch flod rörde sig i en stillhet ödsligare än vildmarkens, och der en blek, underlig dager af idel Bkuggor, som man icke ser på något annat ställe i verlden, bidrog att gifva sinnet en högtidlig, andäktig stämning. Passionörna försvunnö här, kärleken tystades. Ställets kyskå enslighet, dess hemlighetsfulla, gådömliga renhet hade ingen förvandtskap med de menskliga begärens feberdrömmar, med vällustens lockelser. Den varmå, poetiska färgton, som utmärkte dessa leende nejder, hvilka de nyss förut lemnat, var passionens bundsfötvandt; här fannsintet, som icke talade om den menskliga glädjens, likasom den menskliga storhetens, förgängelse,