Dagens Nyheter – 15 juni 1874, sida 2

00 —-— Under andra vilkor skall ni aldrig mera lefva på mitt guld. Det står er fritt att välja. — Men jag fordrar... — Ni kan ingenting fordra, min herre! Och härmed skyndade hon in i sängkammaren gamt tillsköt rigeln för dörren. Han visste nu huru hans affärer stodo. Han hade besegrat henne endast, till hälfter; men till hälften var också ban sjelf besegrad af henne. Och han insåg att för att vinna en fullständig seger måste han ovilkörligen gifva sig till tåls och vänta. Han lemnade hennes villa och vandrade till fots utför den väg, som derifrån slingrade sig mellan klipporna ned emot dalen på dess venstra sida. Medan han framgick, varseblef han plötsligt en man, som låg och gof invid vägen i skuggan af ett frarbskjutande klippblock. Erceldoune hvilade på gräsmattan, och häster stod orörlig helt nära honom. Hans ståtliga, kraftfulla gestalt låg utsträckt i hela sin längd, och det höghvälfda pröstet häfde sig lugnt och jemnt, såsom hos en person, hvilken sofver riktigt djupt och godt. Det var ännu ganske bittida på morgönen; han hade icke somnat, förrän solen redan gått upp; och under loppet af hela den föregående dagen och natten hade han befunnit sig i ett tillstånd af ytterlig oro. Följden af hans utmattning var att, när han omsider fick inslumra, sof han mycket tungt