Dagens Nyheter – 12 juni 1874, sida 2

En amerikansk tragedi. I amerikanska tidningen Dacota The World förekom nyligen en uppskakande historia, som blifvit oss meddelad af en slägting till en af de deri uppträdande personerna. Man torde emellertid klnna antaga, att berättelsen är apokvyfisk, men Vi återgifva den icke desto mindre såsom ett prof på det slags sensationsnyheter, hvarmed de amerikanska tidningarne wundfägna sina läsare. Vidare må anmärkas att namnyt Baner är antaget, Se här berättelsen: Den 2 november förlidet år såg man det naturskönt belägna, evangelisk-lutherska kapellet i Dacota festligt smyckawdt med blommor och löf af de ädlaste växter. Sagda dag skulle hr P. C. Hawkinson, ende son och arftagare till den omätligt rike bruksegaren P. Hawkinson, egare af omkring 50,0100,000 dollar, der sammanvigas med den skönp:2, 21åriga svenskan, fröken Hulda Victoria Baner, egarinna af omkring 10,000,000 doll. Utanför templet paraderade vakt, beväpnad ned sina vackra jagtgevär. En högtidlig fridfvlhet var rådande utom och inom det af ko rsångföreningen uppfyllda templet. Allt andades den ljufvaste harmoni, den mest ostörd: glädje. Den svenska tornklockan slog 123 solen göt sina skimrande strålar öfver den herrliga nejden. Tiden för den högtidliga vigselakten var inne. Långt bort i öster uppdök en mängd suffletter, som allt mer och mer närmade sig templet. Den högtidseklädda brudskaran steg ur de med friska blommor smyckade vagnarne. Orgelns brusande toner, som sammansmälte med sångens, gåfvo tillkänna, att brudparet trädde fram inför altaret. Den sköna, af ungdom och helsa strålande bruden var klädd i hvitt siden och bokstafligen öfversållad med gnistrande juveler. Hon bildade den strålande medelpunkten i denna ljusa tafla och åt henne drogos liksom med magnetisk kraft allas beundrande blickar. Pastor ÅA. Bowser upprepade på den vackraste svenska med sin klangfulla röst inledningsorden till vigselformuläret: I Guds faders, sons och den — Längre hann han ej. Just som han skulle uttala ordet den, rusade en blond, högväxt yngling fram emot altaret. Ett uttryck af den djupaste sorg låg uthredt öfver hans ansigte och bildade en skärande motsats till hans dyrbara och glänsande drägt. Han bar nemligen en elegant, med perlor och ädla stenar rikt besatt fantasi-jagtuniform; som föga doldes af en öfver axlarne kastad sidenkappa. Framkommen, ställde han sig i jembredd med prosten och vände sig mot brudparet, i det an med en af sinnesrörelse darrande stämma utropade: — Måtte den barmhertige Guden förlåta dig, Hulda, för din otrohet mot mig och för de qval, du tillfogat mitt hjerta! detsamma gjorde han med högra handen en hastig rörelse under kappan och i samma ögonblick framsprang en purpurröd stråle ur den unge mannens bröst och öfverskölide hans broderade och med silfver beslagna stöflar. En lång, skarpslipad, silfverblank dolk föll klingande mot kyrkans stengolf, Den olycklige tog ett par steg mot utgången, men vacklade och störtade omkull liksom en af stormen fälld fura. Fasa och förvåning stodo målade i allas ansigten. Den sköna bruden hade, likt en bruten ros, sanslös signat ned framför altaret. Brudgummen såg sig omkring med vild förtviflan i sina blickar, i, det han svagt frammumlade orden : — Förlåt mig, o Gud, förlåt mig! Derpå trängde han sig med en hastig rörelse fram till den, döende unge mannen, och i det han lutade sig öfver honom, utropade han med ett uttryck af vansinnig smärta: — Ah, min kusin! . .. Blixtsnabbt fattade han dennu dödes blodbesudlade dolk, och innan de kringstående hunno hindra honom, begrof han stålet djupt: i sitt eget qvalda bröst. Bröllopsgästerna och åskådarne i kyrkan voro såsom förstenade af skräck. Endast pastor Bowser bibehöll sin sinnesnärvaro. Han gick fram till det första offret och stack sin hand i dess ficka, liksom för att leta efter något. Snart framdrog han ett bref, som .han bröt och tyst genomläste. Derefter började han med hög och klangfull röst uppläsa innehållet: Den 2 november 1873. Min älskade barndomslärare och själasörjare! Låt dessa rader varda kungjorda för alla älskande medmenniskor. Den man, ni här. ser, är Charles Hawkinson, löjtnant vid amerikanska flottan, egare till egedomen Lucretaro och omkring 12,000,000 dollar. Jag har varit förälskad i min tillbedda Hulda Victoria Baner, men;hon slog upp vår förlofning. Trots detta, älskade jag henne in i döden. Jag var bekant med henne innan min kusin friade till henne, och som han var medveten om denna bekantskap,