Dagens Nyheter – 16 april 1874, sida 2

svunnit, och jag kan dyrt svärja på att han icke finns qvar. Och min man har sprungit i kapp med mig uppför trappor och utför trappor, in i rum och ut ur rum, tills det värkte i benen på oss båda. Herrn bad att jag först skulle visa honom nedre våningen och uthusen. Han ämnade använda dessa lokaler till verkstäder, sa han. Och vi gingo genom flera af rummen, voro nere i köket samt begåfvo oss derpå till tvättstugan, och så till brygghuset. Jag öppnade dörren till bakgården för att visa honom att der fanns en ingång, men medan jag lade på haken — den är på utsidan, som ni kanske märkt — försvann han; ty när jag sedan tittade in i brygghuset, var han borta. Förmodligen hade han sett allt hvad han ville se och gick kanske i all tysthet ut stora vägen eller möjligen öfver bakgården nedåt kanalen — inte vet jag — men säkert är, att han var försvunnen och är försvunnen, ty jag och min gubbe ha genomsökt hvarenda vrå i detta hus från källaren ända upp till vinden. — Gingo ni också uppför den der lilla lönntrappan, som jag visat er? — Nej, herre Gud! Det kunde då rakt inte falla oss in. Skulle en person, som gör anspråk på att vara en herreman och går klädd i fina kläder, vilja krypa in i detta hål, som är så fullt af spindelnät och dam!