Dagens Nyheter – 16 april 1874, sida 2

Mäster Plut, visgubben. På högsta punkten af de kala höjder, som i vester begränsa staden Vestervik, omkring 100 famnar från landsvägen, ligger en liten låg, grå stuga; hvaraf ena hälften emot 18 rdrs hyra bebos af 62-årige lappskräddaren And. Magn. Andersson, vida mera bekant under ofvan anförda benämning. Gubben — hvars sång under yngre åren ersatte felan på lekstugor — och hans lif, är sannerligen hvad man kan kalla poetiskt, hvaraf fattigdomen utgör blott en del. En stark känsloglöd brinner ännu inom honom: han, så att säga, lefver i andlig måtto i sina visor.— Såsom bevis på hans oerhörda rikedom derutinnan må blott nämnas, att undertecknad efter hans sång upptecknat öfver fyratio melodier, hvaraf allva antalet kan försvara sin plats i en filikrom. De öfriga bilda en krans af de mest ädla, äkta formsköna folktoner, egande både estetiskt och historiskt intresse; och komma de tramdeles att offentliggöras under ett dem värdigt namn: Gullharpan. : Det händer icke sällan, att midt ibland oss står den vi icke känna. Sålunda är det först för 2:ne år sedan jag lärde känna mäster P. — i hans nedgående, ty tänder och röst äro illa medfarna af tidens tand. -Men bergfast qvarstår hans lika säkra melodi-minne: en folktonens Ossian. Under mera än 30-årig sysselsättning med våra folktoner har jag icke kunnat finna så många äkta melodier hos ett hundratal individer (ty jag är icke musik-lumpsamlare) som ensamt hos denne man!