Dagens Nyheter – 16 april 1874, sida 2

dring hos dig. Den gjorde ditt väsen någorlunda poleradt till sitt yttre, men i ditt inre förblef du dig lik — du förblef en tjuf och en lögnare. Det torde vara onödigt, att jag vidare fortsätter din historia. — Ja, det är en tråkig historia, jag medger det, yttrade den förlorade sonen i sorglös ton. Vore det icke förståndigare, att vi sökte åvägabringa en öfverenskommelse, utan att vidare trötta hvarandra med ömsesidiga förebråelser och beskyllningar. Ni har er katalog öfver begångna dumheter och oförrätter, eller med andra ord ert syndaregister — och jag har mitt. Låtom oss lägga det ena bredvid det andra, och jag hoppas, att det skall befinnas, att jag har lika mycket att fordra som jag är skyldig. Jag är färdig att för min del qvittera räkningen; och jag förmodar, att ni svårligen kan vägra att handla lika gentilt mot er ende son, som ni en gång älskat, som på senare tider genomgått skärselden, och som nu kommer till er ångerfull och bedjande om förlåtelse. — Spar din tunga, Ferdinand Sivewright. Jag känner dig! sade den gamle mannen med bitterhet. — Nej, jag kan icke tro det vara möjligt, att ni skulle förskjuta mig, svarade sonen i en ton af fast tillit. Hans utomordentliga musikaliska begåfning, i förening med en icke ringa dramatisk