Dagens Nyheter – 15 april 1874, sida 2

det var så tomt der när hans gondotter var borta; ehuru jag är ganska glad öfver att hon får vistas på landet och inandas litet frisk luft, det stackars barnet; sa han. Och så gick han upp i sin sängkammare vid sjutiden och jag satte in teet åt honom. Han började der fördrifva tiden med att-ögna i sina papper; och jag sa då till honom: Får jag lof att springa hem till mig på en timme eller så omkring för att hemta litet kläder, herr Sivewright? sa jag. Ja, myc ket gerna, ga han; Och nu har ni hört huru det hänger ihop från början till slut, doktor Davoren. Lucius sade ingenting. Han var missnöjd i högsta grad deröfyver att gvinnan vikit från sin post, men det gjorda kunde icke göras ogjordt, och han skulle således ingenting ha vunnit genom att gifva luft åt sin förtrytelse. Fru Magsby hade emellertid öppnat porten, och hälften af fru Mildersons förklaring hade afgifvits på gården. Lucius, som hittills egpat sin uppmärksamhet åt hvad sjuksköterskan hade att meddela, kom först nu att kasta sin blick på fru Magsbys ansigte, som belystes af lyktan i portgången; och han märkte att hon var ovanligt blek samt såg ängslig ut. — Förlåt mig, goa herr doktorn, började hon genast, utan att ha blifvit -tilltalad; jag hoppas jag icke gjort alltför orätt.