Dagens Nyheter – 14 april 1874, sida 2

Utrikes-Nyheter. Såsom man erinrar sig blefvo hertigen af Gramont . och Emile Ollivier, det franska kejsardömets sista utrikesminister och konseljpresident, mycket tadlade i anledning af det olyckliga kriget med Tyskland, och särskildt beskylldes de för att lättsionigt hafva litat på allianser med andra makter, isynnerhet med Österrike, utan att det fanns någon grund för att Frankrike kunde räkna på ett sådant understöd. Denna fråga har lång tid varit glömd, men nu plötsligt dykt upp i tidningen Temps, i det att ett intressant aktstycke framkommit, man vet icke från hvilken källa, som kastar ett nytt ljus öfver de med det fransk-tyska kriget sammanhängande diplomatiska förhandlingarne. Detta aktstycke består i en not från den dåvarande österrikiska rikskansleren, grefve Beust, till sändebudet i Paris, furst Metternich. Handlingen är daterad Wien den 20 juli, alltså dagen efter den officiella krigsförklaringens afgifvande i Berlin. Den lyder sålunda: Grefve Vetzthum har meddelat vår höge monark det muntliga uppdrag, hvars öfverbringande kejsar Napoleon anförtrott honom. De kejserliga ord och den försäkran, som hertigen af Gramont tillade, hafva fullkomligt aflägsnat all möjlighet till missförstånd, hvartill detta oväntade krigs plötsliga utbrott kan hafva gifvit anledning. Ni behagade derför upprepa för h. m:t och hans ministrar, att vi, trogna de förpligtelser, som äro ingångna i de skrifvelser, som förra året vexlats mellan de två suveränerna, betrakta Frankrikes sak såsom vår egen och vilja bidraga, så långt som det möjligas gränser sträcka sig, till framgång för dess vapen. Dessa gränser äro å ena sidan utstakade genom våra inre svårigheter och å den andra sidan genom politiska konsiderationer af den högsta vigt. Jag vill här isynnerhet hålla mig vid de sistnämda. Med all aktning för general Fleury hafva vi anledning att tro, att Ryssland håller fast vid sin allians med Preussen till den grad, att under dessa eventualiteter måste de ryska vapnens intervention betraktas icke blott såsom sannolik utan såsom viss. Bland dessa eventualiteter ega de, sem särskildt röra oss, också största intresset för ose. Men när vi med all den uppriktighet, som bör herrska mellan goda allierade, medgifva att vi hafva detta särskilda intresse, tro vi att kejsar Napoleon skall göra oss den rättvisan att icke beskylla oss för snöd egoism. Vi tänka härvid på honom likaväl som på oss sjelfva. Ligger det nemligen icke likaväli Frankrikes som i vårt eget intresse att förhindra, att det spel, som spelas mellan två parter, alltför fort sträcker sig till andra? Och vi hafva skäl att tro att vårt uppträdande på krigsskådeplatsen skall leda till Rysslands uppträdande, som hotar oss icke blott i Galizien utan ock vid Pruth och nedre Donau. Att neutralisera Ryssland, att hålla det fjerran, tills den framskridande årstiden förhindrar det att försöka att koncentrera sina trupper, att undgå allt som kunde väcka dess misstanke eller gifva det en förevändning att deltaga i kriget — det må för ögonblicket i första rummet vara målet för vår politik. Men man må ej missförstå oss i Paris, och jag fäger derför: Rysslands neutralitet beror af vår, men ju vänligare det blir mot Preussen, desto välvilligare blir. vår neutralitet mot Frankrike. Som jag under den muntliga förhandlingen förra året framhöll, kunna vi icke frånse, att våra 10 millioner tyskar icke betrakta det nuvarande kriget blott såsom eh tvekamp mellan Frankrike och Preussen, utan såsom början af en nationel kamp. Ej heller kunna vi dölja för oss att ungrarne, huru bestämda de än må vara att göra de största uppoffringar för kejsardömets försvar mot Ryssland, skola visa sig mera tillbakadragna, om det vore fråga om att offra sitt blod och sina penningar. för att återeröfra åt Österrike dess ställning i Tyskland. Under dessa omständigheter är neutralitet ett ord, som vi här icke uttala, utan att beklaga att den är oss ålagd med befallande nödvändighet och genom ett förståndigt bedömande af våra samtliga intressen. Men denna neutralitet är blott ett medel — medlet att nå vår politiks sanna mål och det enda medlet att fullborda våra rustningar utan att blottställa oss för ett plötsligt anfall antingen från Preussen eller från Ryssland, förrän vi äro i den ställning,