vud aldrig mera skall hvila mot mitt bröst. O! lyckliga dagar, som jag framlefvat i Sidmouth, aldrig mera skola ni återkomma, utom i mina ljufva, men bedrägliga drömmar! Jag tycker mig se den der trädgården som ligger der ofvan den lilla insjöns leende yta, jag tycker mig sluta min lilla flicka i mina armar, eller hålla hennes lilla mjuka, späda hand, under det hon tultar omkring mellan äppleträden i trädgården. Henry har lofvat att snart komma hit, men döden — döden, som aldrig låter förmå sig att vänta kommer nog förr än han. Jag vill emellertid icke oroa honom; det är inte värdt att Hortense skrifver till honom, hon skulle endast smärta honom genom att säga honom sanningen i hela sin bittra verklighet! Dock tänker jag stundom för mig sjelf att ett sådant förtroende icke skulle göra honom ledsen; kanske min död kunde ge honom en välkommen lindring i alla hans bekymmer. Jag vet att han älskade mig, och jag kan icke ur mitt minne förjaga de fyra lyckliga år, som vi tillbragte tillsammans i det sköna England; men när jag tänker på alla de svårigheterl som tryckte honom, och på det hårda ödel som sväfvar öfver hang hufvud, hyser jag intet tvifvel att min död skulle skänka honom en lindring i hans bekymmer. Han skall nog med sitt känsliga hjerta sörja öfver min död, men den skall göra ett slut på alla hans motgångar. Må han blott, när