Stortingets middag för de svenska riksdagsmännen egde rum å frimurarelogen i Kristiania påskaftönen. Lagtingets talman föreslog skålen för de svenska gästerna. Grefve Eric Sparre svarade härå: .Efter sekelslånga strider emellan den skandinaviska halföns två folk — strider, hvarom i don skembygd de brända skogarne och fälten, de öfver de fallna krigarne uppkastade grafhöarne och traditionerna om Venersborgs upprännande under Gyldenlövefejden bära vittne — förenades, rättare sammanlänkades de båda folken af en af dessa mäktiga andar, hvilkas planer först efterverlden ser mogna. Det var haturligt, att de hos de båda folken sålunda från s till slägt inärfda känslorna af fiendskap och hat icke kunde med ens öfyvergå till välvilja och förtroende. En nations lif, äfven i e fall, der åt detsamma gifves en ny riktning, blir dock, i hvarje tidsmoment, en frukt af den, frogiendo tiden, och man kunde icke fordra att det norska folket skulle för den nyblifna vännen ganast öppna sitt hjerta. Obepröfvad vän och klinga litar ej den kloke på. Ett halft århundrade förgiek således, under hvilket de båda folken stodo aktgifvande på hvarandra, och under hvilket — tillåten oss detta lilla skryt, mina herrar — det ena folket, ined ett lugn, som blott en enda gång — och för ett ögonblick — var på väg att vubbas, med tystnadens bifall lät borttagas, det ena efter det andra, de prerogativer en förveten statskonst vid föreningen beredt detsamma — prerogativer, dem vi såsom den mest manstarka nationen icke behöfde, hvartill egentligen blott det större arbetet, de större uppoffringarne i unionens intresse berättigade; och som, genom lag stadgode, slutligen blefvo en tagg i det andra folets hjerta, hvilkens utrotande brödrakärleken vid sådant förhållande fordrade. Det var våra dagar förbehållet att, efter dessa föregåenden, efter en på begge sidor om fjellen hunnen utveckling, som de djerfvaste Törhop ningar för ett och annat årtionde tillbaka ej vågade. ana, se den nya sera af mera tillmötesgående uppgå, hbvarunder sammanbindningsbanor bppkommo, som på tre olika punkter genombröto Kölen, alstrande den samfärdsel, som i sin ordning framkallade den nya mellanrikslagen. För att i vår ringa mån ordra befdenna samfärdsel hafva vi hitkommit, mina herrar, önskande att på nära håll och personligen göra oss bekanta med förhållanden, som för hvarje dag allt mera intressera oss. De begge representationerna hafva samma uppgift, bära samma prägel. Utgående från folkets kärna, hafva de att, med enkelhetens lugna allvar med betänksam varsamhet framåtskridande, medlande förebygga de i vår tid hotfulla konflikterna emellan de hopade rikedomarne och den deraf alstrade förfining, som kan urarta till verklig vällust och lyx, samt fattigdomen med den deraf härflytande missundsamma oförnöjsamhet, som slutligen pe till brandfacklan. Medan stormakterna med härarnes och våldets makt söka qväsa denna oroväckande hydra, samtidigt med att religionens tjenare för ohörsamhet mot statens lagar inspärras i häkte, skyndom oss att, trogna vår historia, till folkets alla klasser sprida det upplysningens milda ljus, som, på samma gång det underlättar folkets förvärf, omöjliggör såväl Fouriers, St. Simons och Marx, personligheten misskännande teorier som hierarkiens-ofelbarhetsdogmer: och intoleransens läror. Med detta stora mål för ögonen skola vi förr eller senare enas om dess uppnående, och väl vetande att årtionden äro. minuter i nationernas lif, skola vi föga bekymra oss om stoftkornen, som möjligen fästa sig vid kuggarne af tidens ur, för små att hindra pendelns jemna knäppar. Och då vi stadigt fortgå på denma väg, skall framtiden en gång se profetian fullbordad, som jag hörde i min ungdom, under min mannaålder i djupet af mitt hjerta bevarat och, snart vid gränsen af gubbåldern, ännu med ynglingens hänförelse åbeKopar; 3 g tter det skilte voxer tilsammen, Een gang i Tiden vorder det eet. Lagtingets vicetalman, Schwartz, talade för Sverige. Hr Emil Key svarade med följande skåltal för Norge: Mine herrar! Då jag nu å mina kamraters och egna vägnar går att uttala vår tacksamhet för den icke blott vältaliga, utan af djup, storartad hjertlighet genomandade skål för vårt land, som nyss blifvit det tillegnad, tror jag mig icke bättre kunna öra det än med en innerlig välgångsönskan, icke blott för det som förenar oss, utan äfven för det som ätskiljer oss. Norges natur är stor, dess fjellar äro höga, dess isbrer väldiga, och verldskafvet bryter sig brusande mot dess stränder; Sverige har sina långa strömmar, sina många insjöar, och dess sädesfält bölja gungande för vinden. Denna olikhet i naturförhållanden är det första som åtskiljer oss. Men intet folk lefver, som icke tar outplånliga intryck af den natur, so n omger det. Norges folklynne och folkseder hafva derför sina egendomligheter, Sveriges folklynne och seder hafva sina. Detta är det andra som åtskiljer oss. Det tredje är bådas vår historia, och derom mera sedan. Hvad som förenar oss, det är till sina framtida resultater kanske främst våra nya, gemensamma kommunikationsförhållanden, det jernband som redan sammanbinder oss, och på hvilket vi färdats hit, jemte de vägar, som Vidare äro i görningen; det är våra, rätt förstådda, gemensamma handelsintressen, det är vår aktning, vår sympati för ömsesidig politisk frihet och ordning, med sjelfständighet i båda dessa yttringar af medvetet nationelt lif. I Nordens äldsta historia stod Norge främst. Harald Hårfager förenade Norge till ett stort och mäktigt rike, och alla den tidens stärka andar i Norden voro stolte att räkna slägt med honom. Det ansågs erfordra Nordens hela makt — Sverices ach Danmarks konnunoar. missnöide