Dagens Nyheter – 13 april 1874, sida 2

Ar — Hvad kan ni ha att säga mig om min syster fru Glenlyne? Han bade således funnit doträtta namnet! — Jag kommer för att tala med er om hennes enda barn, Lucilla, som blifvit unpfostrad i okunnighet om sia rätta börd, och hvilken jag vill insätta i de rättigheter, som lagligen tillkomma henne. — Hennes lagliga rättigheter! utropade Julie Dumarques och blef i en hast askgrå: i avgigtet. Hvad värde kunna väl de rättigheter ha, som en modehandlerskas systerdotter kan göra anspråk på? Ni misstager er storligen, min herre, om ni tror att att det står i min förmåga att hjelpa min nibce. Jag har svårt nog för att underhålla mig sjelf genom mina händers arbete. — Jaså, tänkte Lucius, fröken Julie har ärft sin fars girighet. Hon eger ett hus i Rouen, som ovilkorligen måste inbringa omkring hundra pund om året, och hon har en affär i Paris, som tvifvelsutan är ganska lönande; men hon vill icke höra talas om att hjelpa sin systerdotter. Hårda verld, i hvilken blodet icke är tjockare än vattnet! Himlen vare lofvad, att min Lucilla icke behöfver ligga henne till last. — Det gläder mig att kunna säga er, min fröken, yttrade han, att Lucilla Glenlyne hvarken fordrar eller hehöfver något understöd af er eller sina öfriga anhöriga. — Åh! det var angenämt att höra, sva