Dagens Nyheter – 13 april 1874, sida 1

De hade varit hos oss förut, och vi kände dem såsom förträffliga kunder. Damen var gammal, liten till växten, blek och sjuklig. Herrn var också gammal samt liten och blek, men tycktes i alla fall ha en god helsa. Han hade en betjent med sig. Men damens kammarjungfru hade sjuknat på vägen, och de hade skickat henne hem till hennes slägt. Det föll mig in att rekommendera Fålicie Dumarques. Hennes far, hvilken jag alltid visat ett höfligt bemötande — i mitt hjertas innersta afskydde jag honom, men en hotellvärd får aldrig förråda sitt hjertas känslor — hade sagt mig att hans yngsta dotter icke trifdes i hemmet, sedan hennes mor dog, och att bon önskade sig plats som gällskapsmamsell eller till och med kammarjungfru åt något förnämligare fruntimmer. Den lilla bleka damen tycktes vara vänlig och snäll — den lille bleke herrn synbarligen rik. De kunde icke gerna komma att fordra mycket arbete, och sannolikt skulle löner bli ganska stor. Med ett ord, platsen syntes mig vara särdeles lämplig för Felicie. Jag skickade efter henne — den gamla damen blef förtjust och engagerade henne genast. Hon skulle få 23 pund om året och bli behandlad såsom det anstår en bättre flicka. Nu känner ni hela historien, min kerre. — Jag tackar er outsägligt för era meddelanden. Men namnet? LUCIUS DAVOREN II 3,