Dagens Nyheter – 10 april 1874, sida 2

MV Det ena porträttet föreställer Fålicie, Dumarques, sådan hon var i blomman af sin fägring, och det andra engelsmannen, som besökte henne. -— Hörde ni någonsin engelsmannens namn? sporde Lucius? : — Aldrig, eburu Margot, som af sin nyfikenhet ofta drifves till att vara oförskämd, flera gånger frågade Dumarques tjenarinna derom. Men hon fick aldrig, det svar hon önskade, utan tillrättavisades i stället med stränghet. Jag har ju sagt er, att det är en hemlighet, yttrade den gamla. qvinnan, och en hemlighet, som inte på minsta vis kan angå er. Frun (hon menade Fålicie) är god som en engel. Och tror ni välj att fröken Hortense skulle tillåta den främmande herrn att komma: hit, om inte allt vore såsom det bör vara — hon, som sjelf förer en så oklanderlig vandel och går i messan hvar dag? Till och med Margot måste låta sig nöja med detta besked. Nåväl, min herre, engelsmannen for sin väg. Jag såg Felicie komma hem i en åkaredroska från jernbanstationen.. Hon hade varit der för att bevista hans affärd. Gode. Gud, jag har aldrig sett ett så bedröfvadt anlete! Stackars barn, sade jag till mig sjelf, om också alla läkare i Paris komme tillsammans för att bota dig, så skulle det ändå icke lyckas dem, ty det är sorgen, som långsamt men säkert dödar dig. Och jag misstog