Dagens Nyheter – 7 april 1874, sida 6

— 243 — komma från varfvet på andra sidan om vattnet och medelst en liten båt förpassa sig öfver till stranden härutanföre. Jag blef rädd, ty mannen såg besynnerlig ut, var ytterst torftigt klädd, bade sin slitna, smutsiga rock hopknäppt ända upp under hakan och bar en slokig filthatt med stora brätten, som hängde ned öfver pannan. Han mnalkadeg så hastigt, att jag knappt hann tänka förr än han klättrat öfver den låga trädgårdsmuren och derefter smugit sig fram till lusthuset. Jag tror att jag just då uppgaf ett utrop af förskräckelse, ty han trädde in och lade sin hand öfver mina läppar. I den vänligaste ton sade. han till mig: Lucilla, kännerdu ej igen mig? Ar jag då så förändrad, att min lilla kära dotter, som en gång höll så mycket af mig, icke mera kan se hvem jag är? Rösten var mig ej obekant; jag tvekade ett ögonblick och derpå förbyttes all min fruktan i glädje. Jag kom ihåg fordna dagar af oskuld och lycka. Det lilla hvardagsrummet, der jag så ofta suttit vid hans fötter — denna underliga, sällsamma musik, som han brukade låta mig höra — hans röst — hans ansigtes — allt fram. ställde sig åter klart och tydligt för mitt migne. Och då han nu tog af sig hatten och blickade på mig med sina klara, mörka ögon, kände jag igen honom så väl, som hade vi varit skilda endast några ej dagar.