Dagens Nyheter – 7 april 1874, sida 6

öv År — Du bodde således på en plats, hvarifrån man kunde se hafvet? — Ja, jag kommer ihåg — ehuru det nästan förefaller mig såsom en dröm — huru min sköterska lyfte mig högt upp.och bad mig se på vattnet, som låg så vidsträckt, blått och klart framför oss. Jag tyckte att jag ville fly till hafvet... — Kan du komma ihåg din sköterska? — Jag vet blott, att hon begagnade en stor, hvit hufva och talade ett språk, som jag aldrig hört sedan jag kom till Bondstreet. i: — Och din mor, Lucilla? Kan du minnas henne? — Ack, ja! utropade fickan, i det hennes ögon fylldes med tårar. Jag kan aldrig glömma hennes anletsdrag; och jag har bes varat minnet af henne såsom min heligaste och dyrbaraste skatt. Jag ser ännu detta ansigte, som hvarje morgon, då jag vaknade, blickade ned öfver min bädd, och som jag alltid hade bredvid mig hvarje afton innan jag somnade. Oftast var det i hennes armar jag inslumrade. Denna tid synes mig nu oklar och höljd af dimmor — allt är såsom en dröm, men ack, hvilken ljuf dröm! — Har detta porträtt någon likhet med. det ansigte, hvarom du talar? frågade TLucius, i det han visade henne miniatyrporträttet. — Ja, det är samma ansigte! utbrast hon