Dagens Nyheter – 7 april 1874, sida 5

-—föl -— om patienten. Också låtsade han nu icke märka annat än att gumman mådde förträffligt och vände sig till gubben, svarande på hans fråga: — Nej, herr Wincher, sakerna äro icke återfunna och komma ej heller att någonsin återfinnas, skulle jag tro; men jag känner tjufven och vet att ni ej har någon del i brottet. — Himlen vare lofvad! utbrast herr Wincher andäktigt. Jag är mycket tacksam; ty jag skulle ej ha kunnat dö lugn, om ni och min gamle husbonde fortfarande trott mig vara en tjuf och en lögnare. Tårarne rullade utför Winchers fårade kinder. Han sjönk ned på en stol och aftorkade dessa glådjetårar med en flik af den slitna bordsduken. — Det kallar jag att sakna sjelfkänsla, yttrade gumman, som icke var just böjd för att genast förlåta den förnärmelse, Lucius tillskyndat henne och hennes äkta hälft. Vi hade ju inom oss medvetandet om vår oskuld, och med ett sådant stöd skulle jag lugnt ha gått till schavotten, om det burit sig så tokigt till. Det är visst godt och väl, att ni kommer och ber oss om förlåtelse, herr Davoren; men ni kan aldrig ersätta oss för de lidanden, vi i följd af era obefogade misstankar måst utstå. Lucius erbjöd gubben en fempundssedel, för att visa att han åtminstone ville bidraga LUCIUS DAVOREN. II. 33,