Dagens Nyheter – 2 april 1874, sida 2

ken utgår den 30 april, tills en ny vallag blifvit antagen, hvarigenom municipalrådenas val skall företagas i öfverensstämmelse med den politiska rösträtten och båda stympas i den monarkiska minoritetens förmodade intressen. Den ursäkt, man åberopar för denna olagliga handling, är att den oro, som valet af nya municipalråd nu skulle förorsaka öfver hela landet, vore farlig i dessa kritiska tider, och att den revolutionära styrelsen af den 4 september gjorde någonting mycket värre, då den afskaffade några municipalråd, som blifvit valda under kejsardömet. Hr de Pressenså talade alltför sannt, då han tillskref denna förevändning de nuvarande styrelseledamöternas oroliga sträfvan att stänga alla vägar för den allmänna opinionen och att mot den verkliga representationen sätta en onaturlig representation för landet, Denna utmärkta deputerade framställde hertigens af Broglie och hans kollegers uppförande såsom en motsats mot Gladstones, denne utmärkte minister, som var större efter sitt fall än då han egde makten, och som, i det han såsom skäl för en upplösning afparlamentet gaf den mängd af mot honom ogynnsamma partival som skett, hade beslutit att vädja till landet, ehuru han hade en majoritet af 60 röster i parlamentet, och föredrog att falla hellre än att regera mot landets vilja. Denna allusion afbröts af ett utrop från högern att Gladstone ej hade någon republik att sköta; liksom om en republik endast kunde styras genom att man sätter sig emot nationens vilja. Regeringen i Versailles erhöll en majoritet af 75 röster mot utskottets betänkande, som understöddes af venstern. Och sedan derefter venstern fordrat omröstning med slutna sedlar öfver första paragrafen i lagförslaget, begick den det allvarliga misstaget att afhålla sig från voteriog och drog sig tillbaka in corpore, med undantag af venstra centern, som genom sitt vidhållande att få rösta satte styrelsen i tillfälle att omintetgöra försöket och hindra dess åtgärder. I anledning af detta våldsamma och opolitiska uppförande af venstern förkastade majoriteten alla amendementer och antoglagförslaget i dess ursprungliga form. Hertigen af Broglie har för några dagar sedan inför konstitutionsutskottet utvecklat styrelsens tankar om sättet att konstituera ett öfverhus samt om den myndighet, det bör ega. Han yttrade att det bör vara en damm mot underhusets öfverdrifter och en medlare mellan den exekutiva och legislativa makten. Det skulle sammankallag dels direkt genom att inkalla deri ledamöter, som innehade höga embeten eller som utnämdes af den exekutiva makten, dels indirekt genom val, men genom val förrättade af särskilda kollegier. Kardinaler, mårskalkar och amiraler skulle utgöra medlemmarna af den sjelfskrifna klassen och utgöra högern af detta öfverhus, som skulle bestå af 250 medlemmar. Det skulle ega samma rätt till initiativ, som deputeradekammaren och skulle med den exekutiva makten dela rättigheten att upplösa deputeradekammaren. Det mål, hertigen af Broglie haft med denna framställning, är naturligtvis intet annat än att befästa septennatet, som åter bragts att vackla efter det förslag deputeraden Dahirel framlade, att nemligen nationalförsamlingen måtte bestämma en definitiv regeringsform för landet, ett förslag, hvars behandling, såsom vi förut omtalat, likväl uppsköts tills vidare, Konstitutionsutskottet har emellertid ajournerat sig till efter påskferiernas slut utan att uttala sig om värdet af regeringens förslag att inrätta en ny kammare. Under rubrik Från Bismarcks sjukläger innehåller Spenersche Zeitung af den 28 mars följande märkliga artikel: I går hade 2 medlemmar af riksdagen, Dietze och Lucius, audiens hos rikskansleren. De aflade ett besök hos furstinnan för att efterhöra kanslerens helsotillstånd, men då Bismarck hörde, att de voro anlända, bad han att de skulle komma in till honom. De funno kansleren mindre sjuk än man efter de officiösa berättelserna skulle vilja antaga. Deremot var Bismarck mycket missnöjd med politikens gång i riksdagen. Han yttrade bland annat: År 1867 sade jag i den konstituerande riksdagen: Låtom oss blott lyfta Tyskland i sadeln, så skall man nog få se, att det kan rida. Jag fruktar, att jag kommer att stryka detta ord. Riksdagen synes vilja lemna bevis på att Tyskland icke förstår att rida. Riksdagen misskänner situationen. Enskilde framstående medlemmar anse sig bundna genom förut uttalade förklaringar och våga ej göra hvad den ögonblickliga situationen med tvingande nödvändighet fordrar. Jag har handlat på annat sätt. Jag har alltid sträfvat efter att lära något nytt, och när jag blef i stånd att beriktiga mina tidigare åsigter, har jag strax gjort det och är stolt öfver att hafva handlat så. Jag ställer alltid fäderneslandets behof öfver min egen person. Att någon kan göra motsatsen är mig nästan obegripligt. Jag har aldrig tvekat att underordna min personliga mening, när det helas väl kräfde det. Men här i riksdagen tro de herrar, som just äro valda på min tillrådan och af hvilka valmännen kunna vänta, att de skola understödja den tyska rikspolitiken och stå mig bi mot våra gemensamma fiender — dessa herrar tro alltid att de kunna undandraga sig sin pligt, då de genom att uppfylla den skulle komma i skenbar strid med hvad de förut sagt på en annan plats, på en annan tid och under andra omständigheter. Mina herrar! Jag skall icke längre tåla denna tingens ordning. Jag vill icke uppoffra mitt europeiska namn. Jag vill, så snart jag kan I föra pennan, begära mitt afsked. Kanske