Dagens Nyheter – 1 april 1874, sida 2

nen Begrade! Paris och Vendee! Gambetta och Mac Mahon! — Författaren tycks ha stannat framför ett fenomen, som han ej kan förklara; derför ligger det något tryckande öfver hela arbetet. : Till deras uppbyggelse, hvilka besvärades af den något starka petroleumslukt, som röjdes i Hugos nästföregående arbete LAnnee terrible, kunna vi upplysa att någon sådan här ej förefinnes. . Om man: vill veta hvad tyskarne sysselsätta sig-med, så må man, i brist på annat, läsa Vid Altaret. Här äro kyrkopolitiska och konfessioneila strider i full fart. Den gamla romanstilen synes dock icke fullt lämplig för ämnen, sådana som dessa. Här komma utklipp ur tidningsartiklar midt i brinnande kärlekshistorier. Vår predikometod har sedan länge ötverletvat sig sjelf: detta stela fasthållande vid de gamla traditionerna tjenar till intet. Vi ha nu större behof än någonsin af eldiga talare som förstå att begagna sig af tidsandan, för hvilken kyrkan ej längre kan skyddas... 0. 8. v. Boken är öfversatt af en svensk prestman och förtjenar att läsas. Danskarne ha, sedan dera3 egentliga landområde blifvit inskränkt till en skärgård utanför en storstat och de inrikes krångliga politiska förhållandena tagit all uppmärksamet i anspråk, gifvit sig ut på kosmopolitiska ströftåg, och deri göra de ej illa. Bergsöe glömmer de sina borta vid Piazza del Popolo, Brandes propagerar Taine efter fullbordade studier i Paris, Bögh reser för huset, Andersen reser för helsan, Topsöe och Watt genomsöka Amerika och hemta frisk luft, skrifvande under tiden böcker öfver hvad de sett och hört, Deras metoder synas vara något skiljaktiga. Topsöe skrifver geografi och statistik, hvilka han på ett förvånande sätt lyckas göra njutbara genom sin mångenstädes poetiska färgläggning. Watt lefver sig in i folkets lif — sociala och religiösa — men tar sig just icke så djupt af sina intryck. Det hvilar ett lätt, skeptiskt Smil öfver hans framställning, och detta gör att man ej känner sig beklämd, äfven när man blir införd i Shakers puritanska falansterer eller mormonernas kyska boningar. Den som läser Topsöe skall finna huru obefogad hvarje välvillig misströstan om republiken är i merkantilt, industrielt och politiskt hänseende. Den som läser Watt skall finna hvilket rikt, om än missledt, andligt lif, som rör sig på djupet af detta arbetarefolk. Så komma vi till våra bröder i ett annat gifte: norrmännen. Här är man ung ännu och skrifver poesier. Man upptäcker fortfarande att det skimrer fra Breen och grönner fra Lien, man sjunger om sina höje fjeld och norske dale. Det är vackert att läsa denna lyrik, men har man då ej annat att tänka på! Norge är ju snart öfver 60talet och då får man väl ej vara yngling längre, helst man har så många traditioner orifna, så mycket inskränkt nationalfanatism som lägger tull på hvarje ny trosartikel, den må nu komma -från de stora experimentalfälten på Kontinenten eller vara aldrig så lifbringande. Denna protektionism skall hindra utvecklingen, och så länge man dyrkar Harald Hårfager och Olof Helige kommer man aldrig ur fläcken, — Paul Agathon är en ung kättare, som dock ännu icke är mogen för bålet. Han kastar handsken åt tidens osanning och realism. Detta låter illa! Han är patriot och skandinav. Men han är äfven en varmhjertad vensterman som vågar uttala sig mot det konventionellas tyranni, mot de bildades aristokrati, mot allt som kan uppröra ett ungt, upproriskt sinne, och ban har mod att göra sig löjlig genom att helt oförbehållsamt utgjuta sitt hjertas tankar, med anspråk på att icke blifva ohörd. Hvad gör man då borta i Finland? Man recenserar våra recensioner öfver Kungarne på Salamis och skär upp den nya npplagan af Runebergs skrifter, utgifven i Stockholm på Beijers förlag och af hvilken sjunde och åttomde häftena nu äro bordlagda. Det är sorgligt att vi i dag ej hafva annat svenskt att anmäla än Claude Gerards lektyr, som vi ej kunna hänföra till annat än följetongs-, jernvägseller ångbåtslitteraturen, men hvilken som sådan eger stor, ofantligt stor förtjenst genom sin ovanliga förmåga att oaflåtligen håVa intresset i spänning. Den som tror att barnen läsa Barntidning, känner icke vår tids barn. Detta joller och dessa sagor passa för sådana småttingar, som ännu icke kunna läsa. Vill man dertill smugla in läseri och uppfostra denna nya generation med medeltidsläror, då har mah gjort sig skyldig till ett attentat, hvarför man svårligen skall kunna stå till svars inför en kommande tid.