Dagens Nyheter – 1 april 1874, sida 2

emellan. De stodo vid hvarandras sida framför det öppna fönstret, blickande us i trädgården, öfver hvilken qvällens skuggor redan utbredt sig. — Nu skola vi gå upp till farfar, sade Lucilla; han tycker om att vi sitta hos honom om aftnarne, sedan han, Gudilof, blifvit så mycket bättre. — Ja, min vän, vi skola gå till honom; men derförinan vill jag fråga dig om något som jag alltid undrat på, men hvarom vi dock under alla våra samtal mycket litet språkat. — Hvad är det, Lucius? — Jag menar dina tidigaste barndomsminnen Lucilla — tiden innan du kom i din farfars hus vid Bond-Street. Till hans öfverraskning och ledsnad, vände hon sig plötsligt ifrån honom och brast i gråt. — Min dyra Lucilla, det var ej min mening att tillskynda dig någon smärta, yttrade han. — Så tala då aldrig vidare med mig om min barndom, Lucius, svarade hon med ett uttryck af djup sorgsenhet. Detär ett ämne som jag aldrig kan tala om eller tänka på utan bedröfvelse. Om du vill att jag skall vara lycklig, så påminn mig aldrig om min fader. . — Huru! utropade Lucius; är då denna dröm ändtligen förbi?