Dagens Nyheter – 1 april 1874, sida 1

gång för alla, är det sannt att någon velat förgifta honom — är det sannt? Rösten svek henne. Till en så hög grad hade hennes sinnesrörelse stigit. — Lucilla, tala icke om dessa saker, sade Lucius, i det han drog henne intill sitt bröst och smekte hennes bleka panna. Är det icke nog att veta, att faran är förbi? Denna olyckliga blindhet — denna grundfalska föreställning om en man, som icke förtjenar din tillgifvenhet — har försvunnit. Du skall aldrig mera släppa in Ferdinand Sivewright i din farfars hus. Då han gjorde detta bestämda påstående, blickade han uppmärksamt på hennes ansigte, som hvilade mot hans axel. Han läste deri ingen protest, ingen förvåning — hennes vackra ögon uttryckte blott en djup ånger, en bön om förlåtelse. — Jag har varit mer än dåraktig, sade hon med en rysning, likasom hade något skräckfullt minne vaknat hos henne. Jag har handlat mycket illa. Om min farfar hade dött, skulle jag, mig sjelf ovetande, ha varit hans mördares medbrottsling. Men denne man är min fader; och när han kom till mig efter så många års skiljsmessa, värnlös, hopplös, endast bedjande att jag skulle bereda honöm en tilflyktsort och tillfälle att vinna sin fars förlåtelse — o, Lucius, jag kan aldrig beskrifva huru bevekande hans