Dagens Nyheter – 27 mars 1874, sida 2

Bref från landsorteatern till. D. N: Ladugårdslandet den 22 mars 1874. Lockad af ryktet att något storartadt i skådespelarväg skulle presteras ute på Ladugårdslandet och gynnad af det gräsligaste vårväder, lemnade jag hufvudstaden och reste ut till Ladugårdslandet. I sista stunden lyckades jag få en biljett och intog en undangömd plats i den öfverfyllda salongen. Två ostämda fioler, en kontrabas en violoncell och ett pianino afspelade Webers Sista tanke, små gossar gingo omkring och åto smörgåsar, ännu mindre gossar ropade på mamma, nyförlofvade och ogifta åto bakelser och tryckte hvarandras händer, artillerister skramlade med sablarne, det ringde i en klocka, rampen slocknade och ridån gick upp. Sedan ögonen något hunnit vänja sig vid mörkret, urskildes två bord; det venstra bar. en röd matta, det högra en brokig. Några otydliga ljud förnummos en stund bortåt, tills en svart kallikåkappa inskred genom dörren. Kappan uppslogs — derinom var en karl. På fötterna hade han nedgångna resårskor med invikta stroppar, strumporna: voro damfärgade, på ett tårtpapper om halsen hängde en smutsig kottiljongsdekoration i ett rödt cigarrband; ofvanför halsen satt ett hvitmåladt trähufvud. Jag letade länge i mitt minne — detta hufvud hade jag sett förr. En fattig qvinna med lidande utseende, klädd i en svart klädning och svärtad i ansigtet, ställde sig vid bordet med den röda mattan och talade. Vid dörren stod en dräng i en mörk frisrkappa och afbröt då och då-de talande. Hvad som sedan passerade, erinrar jag mig ej, ty min uppmärksamhet var fästad på det hvita hufvudet tills en börs kastades på golfvet och ridån föll. Nu vet jag — jag har sett detta hufvud på en krögskylt — det var Gustaf den tredje! En herre, som varit bosatt i Mark Twains fädernesland, yttrade: Hvarför har inte den mannen skjutit sig? En annan: Det är dålig polis på Ladugårdslandet. En tredje frågade: Hvad heter han, som var utklädd till Gustaf den tredje ? Det behöfver ni inte veta! Jag tror att hans namn börjar med S. : Derpå gick ridån upp och ned åtskilliga gånger och tre utgifna glada komedier, behörigen omdöpta och lämpade för landsörtsscenen, spelades af fyrå personer, livarvid defi, som uppbar de manliga hufvudrollerna, då och då framlockade tårar, blandade med hånskratt, exempelvis i den scen i Lika mot Lika (eller Ett äfventyr i Sevilla, som den här kallades) då den glade advokaten slagit sönder den unga enkans kines och nu ville betala den kontant. Här visade rolin-nehafvaren dessutom stora, obestridliga anlag för tragedien och blef behörigen uppmuntrad af publikens oqväfda skrattsalvor. Om truppens skådespelerskor kan jag icke yttra mig, ty dem har jag ej sett ätnu: Jag kan till sist ej underlåta att gratulera Ladugårdstandsboerna till det angenäma besöket. Det enda, som vore att anmärka, äro de något låga biljettpriserna, såsom då parkett platsen uthyras för 1 rdr och-59 öre. Skall man verkligen resa Ol krmg och visa sig för pengar, böl man också ta betaldt så att det ZackKer. Denna blygsamhet i: anspråken är icke ny hos detta slägs artister. vär förhållandet med Loppteatern, så var förhållandet med de begge albinos från Vimmerby — ja, sielfva gubben Gautier tog aldrig mer än 50 öre. Den välbetänkta anordningen med 25 öres förköp torde dock kunna försona publiken med de låga priserna och bidraga till att förskaffa Ladugårdslandsteatern många fulla hus, Södermalm den 23 mars 1874. m på: de senare åren rest igenom småstäder har väl sällan funnit någ schknut, som ej annonserat Regina von Emmeritz, skådespel i fem akter af Topelius. Den som vidare haft tillfälle se detta skådespel med dess stortaligapatriotism, dess braskande effekter med ramlande murar, soldatvisor, koraler med trumhvirflar, svenska fanan och Gustaf den Il:dre Adolf, har väl icke förvånat sig öfver publikens aldrig trötthande förtjusning. Nu hade en i Aftonbladet synlig varning på det amplaste annonserat pjesen på Södermalm och lockat dit-en talrik publik, hvaraf troligen en större del väntat sig ett nöje af samma art som f. n. bestås på Ladugårdslandet. Man måste erkänna att publiken i det hänseendet fann sina förhoppningar svikna, ty aldrig förr har väl någon landsortstrupp så omsorgsfullt uppsatt och inöfvat detta stycke och rolerna lade mestadels råkat i goda händer. Hr : Österberg var en öfvermåttan ståtlig Gustaf Adolf, som deklamerade sina saker med en tydlig och välljudande röst samt då och då förde sig rätt kungligt. Fru Littmarck borde ha varit yngre för att kunna göra något af den fanatiska unga damen. Hvärför sällskapets yngste manlige ledamot och förste älskare fått sextioåringens rol på sin lott är obegripligt, då andra, äldre. personer finnas att tillgå... Hr Sundvall: har en oöfvervinnerlig lust att måla med bred .pensel i ansigtet och gör allt för att vanställa sitt yttre. Lägger man härtill en odräglig pretention och en svårhandterlig röst, kan hr Sundvall med nöd undgå att väcka löje eller i bästa fall motvilja. Fru Rylander var en charmant kammarjungfru, ehuru hon, i likhet med en del af publiker, hade svårt att hålla sig allvarsam under de mest högtidliga ögonblicken: Hr Rylandery: af :hvilken man från flere håll:och under en längre tid väntat sig något mer. än det vanliga, kände sig icke riktigt varm i jesuitens kläer Daft är om välgerning att da håda mnn.