Dagens Nyheter – 21 mars 1874, sida 2

Så yttras häpnad öfver den förändring qvinnokönet på en mansålder undergått, ej allenast i modeväg, utan äfven i moraliskt hänseende. Mig förvånar det deremot, att qvinnokönet kunnat på denna korta tid genom förnuftig uppfostran så mycket förbättras. De aflagda snörlifven, gymnastik, simning, skridskoåkning m. m. samt allvarligare studier hafva gjort, att den bildade qvinnan ei mera i allmänhet är samma pjåk som fordom. Då hörde det till god ton att vara blek och sjuklig, svimningar voro ett mode, och man hade exempel på koketter, som drucko utspädd saltsyra för att bli riktigt etheriska och förnäma; till sådana galenskaper leder dock ej koketteriet nu för tiden. Att den qvinliga moralen inom familjen är sämre nu än fordom måste hvar och en bestrida, som hört den tidens skandaler, hvilka ofta räknades till god ton. I ett fall har Urdur, rätt nemligen att man nu mera än förr hör att hustrur lemna sina män och resa utrikes; men detta är nutidens juridiska form för äktenskapsskilnad i stället för den skandalösa, som fordom användes. Man har således ingen anledning att i moraliskt afseende smutskasta den nya tiden. Nu till modegalenskapen och dem; som dertill äro vållande. Väfnadsfabrikerna hafva på en mansålder gått utomordentligt framåt och allmänna välståndet äfven förökat sig genom kloka författningar. Man bör tåledes ej undra på om kläderna äro dyrbarare och vackrare nu än fordom samt att kläder af det slaget begagnas af ett större antal; men hvad som ovilkorligen måste tadlas är den onaturliga, förvända smak, hvarigenom damerna utbygga sin kropp med knölar eller utväxter både fram och Bak (demiterme och tournure); släpa ett tygstycke med sig (släpet) till förfång både för sig och andra; hafva en onaturlig hårbyggnad, uppstöttad med valkar och chignon, liknande gardisternes björnskinsmössor; styltskor hvarigenom deras vador förstöras, ledvrickningar och liktornar uppsti, för att ej tala om poudre de riz, svärtade ögonhår, smink m. m. Här tyckes nu tillfället vara att bestraffa vinnornas oförnuftiga fåfänga, men nej! e äro blott martyrer, som underkasta sig modets smaklöshet, oförnuft och plågor, endast för att behaga dessa skapelsens herrar, hvilka i sin dumhet påfunnit dessa onaturligheter, spridt dem genom journaler och genom sin fåniga dyrkan af dessa dårskaper tvinga qvinnan att tillgripa dem.) Tänkom oss på en bal en ung, bildad, förståndig qvinna, som sökte inskränka modet till det naturliga; hon bär en klädning, som ej är öfversållad med lappar och bjefs, en hårmängd, som kan vara verklig, inga pucklar under kläderna eller styltformiga skor; säkerligen finge hon sitta utan att observeras af de unga karlarne; möjligen kunde hon få dansa en och annan daes, då någon af en modedocka blefve mankerad. — Hvem kan undra om under sådana förhållanden äfven den förståndigaste måste följa med modegalensskapen? Vill man derför motverka modets ytterligheter, måste man vända sig till de unga karlarne och söka proppa i dem förnuft och smak. Jag är öfvertygad, att om under en vintersäsong man skulle kunna bland en mingd unga män, särdeles militärer, åstadkomma en öfverenskommelse att icke dansa med någon som vore naturvidrigt påklutad, modets smaklösa ytterligheter skulle försvinna på mindre än 14 dagar. Urdur anmärker vidare den ruinerande lyx: som vidlåder många familjer. Häröfver hafva åtminstone männen föga att klaga; ty de som hafva med förtjusning valt sig en modedocka, hafva ju fått hvad de önska och många gånger är mannen förtjust af den lyx frun utvecklar, betraktande henne som en dyrbar lyxartikel, hvarigenom hans fåfänga smickras. Skulle deremot den påstådda fåfängan hos fruarne i allmänhet vara sann, hvilket man vågar bestrida, så drabbar hela ansvaret härför männen, som äro husens chefer och dessutom hafva nyekeln till kassakistan, så att de på öret kunna bestämma fruarnes toaletter, ty man vill väl ej insinnuera att fruarne i allmänhet förskaffa sig olofliga tillgångar. Jag anser således Urdur haft orätt att i allmänhet tadla fruntimren för de fula och onaturliga moderna, samt för lyxtullt uppträdande, ty för all denna galenskap böra karlarne tagas för hufvudet, hvilka uppfinna och rita den i journaler, sprida dessa kring verlden och genom sin dåliga smak tvinga fruntimren att begagna dessa eländiga tankoch smaklösa manliga uppfinningar. — Rätta medlet mot detta onda är således ej att tadla och smäda fruntimren för det de söka behaga karlarne, ty detta är naturens lag; utan att, om möjligt, jemte det torra bokvettet söka bibringa det uppväxande manliga slägtet äfven något litet sann och förnuftig smak, Justina. x Behöfva vi väl säga att detta är en af qvinnokönets förvillelser? De tro att de kläda sig så för herrarne; de göra det för hvarandra. NN. VRETA ESR SSK TESTA Maddalandan fran allmänhaton