Dagens Nyheter – 21 mars 1874, sida 2

henne; så länge hon oroar sig på detta sättet, kan hon aldrig bli bra. Härvid gaf hon Lucius helt oförmärkt en vink, och han följde henre ut i korridoren, hvarest hon yttrade med låg röst: — Jag vill visst inte oroa er, doktor Davoren, långt derifrån; men jag anser för min pligt att säga er, att hon ännu icke är riktigt klar i hufvudet, isynnerhet om nätterna när hon ligger vaken. Då pratar hon för sig sjelf besynnerliga saker ibland, må ni tro, Och ideligen hör man henne nämna sin fader; hon beskrifver, huru innerligt hon håller af honom, försäkrar att hon tror på hans heder, trots hela verlden, att honvill bistå honom o. 8. v, I natt — klockan var väl kring balf tu, eller kanske tre qvart — hade jag slumrat in på några minuter i min länstol — ni må ej undra på det, ty jag var riktigt trött — då jag plötsligt väcktes derigenom att hon ropade med en stämma, som isade mitt hjerta — ja, ropade så att det var förfärligt att höra... — Hvad? ... hvad ropade hon? För Guds skul? tala fort, inföll Lucius, som trodde att fru Milderson aldrig skulle hinna till punkt. — Jag skulle just komma till det, herr doktor, svarade frun något förnärmad, när ni afbröt mig. Måtte jeg nu bara kunna framställa det riktigt såsom det var. Ol!