Dagens Nyheter – 21 mars 1874, sida 2

vänlig ten. Ni vet ju, att jag också mycket väl hinner till att passa upp på den gamle herrn, och att jag sörjer för allt hvad han behöfver. Och under den tiden, då det stod riktigt illa till här i huset, så sof ju herr Davoren i rummet bredvid hans, enkom för att vara till hands om nätterna. — Förlåt mig, sade Lucilla, i det hon räckte sin aftärda hand först åt sköterskan och derpå åt doktorn, som böjde sig ned och tryckto sina läppar derpå. Jag medger att jag kan synas mycket otacksam — men det är icke så — jag vill blott bli frisk så fort som möjligt. Jag känner mig så olycklig, då jag ligger här, jag tycker mig vara i samma belögenhet som fången, hvars händer och fötter man belagt med bojor. Kan du inte ge mig helsan tillbaka mycket fort, Lucius? Det gör detsamma om jag sjuknar om igen; gör mig frisk bara för en dag! — Nej, min vän, vi skola för ingen del söka gå naturen i förväg. Med Guds hjelp hoppas jag att du skall vara fullkomligt återställd inom en ganska nära framtid. Men är du otålig, så förringar du derigener möjligheten till. en snar förbättring. Lucilla svarade endast med en djup suck. Tårar samlades i hennes sorgsna ögon, och hon vände ansigtet mot väggen. — Ack ja, den kära lilla fröken! utbrast gumman Milderson, medlidsamt blickande på