Dagens Nyheter – 19 mars 1874, sida 1

— Har ni fört med er något nam-vam i en sådan der vacker ask, som jag fick sist? — Min söta lilla vän, jag skulle visst ha haft nam-nam med mig, om jag kunnat ana att jag skulle träffa dig och din mamma här i denna evigt välsignade by! genmälde Geoffrey med entusiasm. Ar mamma derinne? För mig genast till henne, o, gör det, så är du snäll! Flossie öppnade grinden till den lilla trädgård, som omgaf stugan, och nickade åt Geoffrey till tecken att han egkulle följa henne. I detsamma slogs dörren till stugan upp, och på tröskeln visade sig den qvinna, som egde hela hans hjerta. Hon stod der smärt och intagande, i hans ögon lik en gudinna, som för en kort tid värdigas vandra, på denna låga, syndfulla jord. Hon betraktade Geoffrey med ett uttryck af bjertlig glädje och på samma gång med en icke ringa häpnad — de mest stridiga känslor afspeglade sig i hennes vältaliga anlete. — OO, Janet! sade han; huru kunde ni vara pog grym att fly ifrån mig på ett sdant sätt? — Och hur har ni kunnat vara nog obeskedlig att följa efter mig? frågade hon i förebrående ton. ; — Jag har inte följt efter er. Det är slumpen, som ensam fört mig hit i afton. LUCIUS DAVOREN, II; 22: