Dagens Nyheter – 19 mars 1874, sida 1

Herr J. Anderssons motion angående modersmålets upptagande bland ämnen för af gångsexamen vid rikets högre elementarläroverk har blifvit af Andra kammaren bifallen. Hvarje sådant steg till modersmålets erkännande måste naturligtvis glädja hvar och en, -som utan hinder af några fördomar inser, att sysselsättningen med ett främmande språk och dess literatur måste hafva en allt annat än nationel verkan på böjliga och ännu obestämda barnasinnen samt att det främmande språket åtminstone behöfver en säker motvigt i studium af det egna. Att detta studium af modersmålet icke får blifva ett blott teoretiskt eller allenast literaturhbistoriskt och biografiskt, utan äfven måste blifva ett: praktiskt och tillämpadt, det är naturligt. Erfordras för sådant ändamål ökadt utrymme, så borde man väl åtminstone icke tveka att inkräkta på den tidsödande latinskrifningen, denna skrifning af ett dödt språk, som saknar ord och uttryck för så många saker och förhållanden i vår tid och der man således antingen måste undvika hvarje ämne, hvarje tankegång eller förhållande, som icke är en gengångare från romartiden, eller ock blottställa sig för omskrifningar och ordbildningar, hvilka blifva olatinska och ändå föga motsvariga. Skyllande på bristen af lämpliga lärarekrafter påminner om den, som icke ville gå i vatten förr än han kunde simma. Huru vill man bilda eller öfva för modersmålet behöfliga lärarekrafter, utan att på erforderligt sätt göra modersmålet till ett undervisningsämne eller så länge man hos läraren deruti fordrar skicklighet allenast i andra ämnen? Modersmålet är icke användbart såsom grundläggande för språkundervisningen, säger man. vidare. Men att modersmålet icke i likhet med andra språk är försedt med för undervisningen nödiga materialier och bjelpredor, det kommer ju just deraf, att det allt hittills blifvit på sin höjd betraktadt såsom bisak. Är det rimligt att af detta skäl vilja ytterligare försumma detsamma? Den ifrågasatta reformen beträffande modersmålet skall lämpligen komma först sex år härefter, säges det slutligen. Man glöm