Dagens Nyheter – 18 mars 1874, sida 1

lycka, som lefde i denna undangömda dal och der hade sin hela verld: l Han hade just tändt en cigarr och ämnas de styra kosan tillbaka till Mardenholme, då han fick ge en liten flicka komina ut ur en af de närmäst honom liggande stugoriå. Hans ögon uppspärrades, och under det han vidare betraktade den lilla, steg hans förvåning till en sådan höjd, att han tappade cigarren ur munnen, utan att han sjelf märkte det. Derpå sprang han plötsligt upp från sin plats, skyndade fram och tog fickan i sina armar. — Huru! Det är ju min Flossie! utropade han, betäckande det lilla ansigtet med kyssar, som Flossio mottog utan att göra den ringaste opposition. Hade icke hr Hossack för längesedan vunnit hennes oinskränkta tillgifvenhet genom dessa många sagoböcker med granna taflor, dessa innehållsrika konfektpåsar och leksaker af allehanda slag, som han så frikostigt skänkt henne? — Ja, det är verkligen min lilla rara Flossie! utropade han. Säg mig, min älskling, hvar är din mamma? — Mamma, mamma! upprepade flickan, i det hon vände sig om och kastade en blick på stugan. Kom ut och se hvem som är här! Härefter blickade hon åter på Geoffrey och sade med denna oskuldsfulla sjelfviskhet, som karakteriserar barndomen: