Dagens Nyheter – 17 mars 1874, sida 2

Allvar och skämt från Norrköning. Han är kommen gubben Bore, ändtligen kommen, och han ruskar sitt hvita hufvud så, att stelfrusna tårar falla flockvis ned på jordens länge blottade barm. Hvad gubbarne i bergsoch skogsbygden skola glädja sig att nu kunna dra stora timmerstockar från skogarne till jernvägsstationer och lastageplatser. Den förflutna veckans vårfantasier voro således endast en blåögd lögn af de bevingade luftandarne och lärkan; jag och andra flanörer hafva tills vidare blifvit lurade och kuggade på utflykter. Jag började till och med helt sangviniskt vårat på mitt landtställe, grafva, hacka och fantisera om val af blomfrön från Leykauffska fröhandeln etc.; men nu — höljes alltsammans af vinterns hvita sammetstäcke. Må icke höstrågen, som länge haft ett tynande utseende och strax före snöfallet fick vått i sin bädd, befinna sig alltför illa under sitt nya täckelse. Min vän Agricola Jönsson, som jåg i dag händelsevis träffat, skakade betänksamt på sitt erfarna hufvud, då vi i förbigående behandlade den saken. I staden har allt fått en lifligare karaktär. Bjellror klinga, slädar korsa hvarandra på gatorna, menniskorna se klarögda och pigga ut; den lilla, nätta vintern friskar upp efter de förflutna månadernas slask och tunga luft, liksom en vaniljglace på ett qvaft och qvalmigt samqväm. Smittkopporna få sig kanske också en näsoch färdknäpp, om Il. gubben Bore nu blott vill bli stadig hos oss och ej åter stultar af mot söder, der han borde begripa, att han är föga efterlängtad eller välkommen, då sydländningarne ej ha några varma servetter att taga emot honom med. Hos dem är han en snyltgäst, som hvar och en vill visa på dörren, men han tränger sig dock in genom sprickor och springor i illa ombonade hus och boningar. Här i Norden deremot hafva vi många mildrande och förljufvande medel att tillgripa, om gubben håller för hårdt i regeringstömmarne. Oberäknadt behaget af skymnings brasan i hemmet, ha vi förströelser utomhus? (men under tak) att njuta af och värma oss vid. Här i Norrköping t. ex. ha vi familjkönserter gifna af familjen Holm från Köpenhamn i hr Ungroths hotell. Dessa tillställningar lofva att bli grufligt fina och anständiga. På dem är förbjudet att ge sin fantasi lyftning på de lätta molnen af en fin cigarr, och den bruna tutingen (borde kanske snarare heta tre-tingen), som förmår sätta färg på hvad som helst, får ge plats för den lille, oskyldige Lassen. På teatern äv det litet kallare och mindre hemtrefligt, ty hr Lindmark gastar ofca för mindrö godt; fyllda hus, men vi Norrköpingsherrar ha en ganimal god vana att punscha friskt undan mellan akterna och detta ger värna och illusion åt prestationerna på scenen. Så ha vi haft aftonunderhållningar på elementarskolans. stora lärosal; och der gick det hett till, ska? ni tro. Musik af musikaliska sällskapet; — symfoni af instrumentalafdelningen ; — körer och goli af vokalisterna; och derpå föreläsning öfver — ja, ni kan aldrig gissa hvad! Tänk er blott — parallel öfver Job och Faust, Eschylos och Prometheus. Ber ödmjukast! Skada blott att detta föredrag öfvergick horisonten af flertalets uppfattning; men man tröstade sig med att trekke paa Smilebaandet, ej på bredden, men gå längden, d. v. s. man gäspade. Så går det när man är för fin för sitt publikum. Dock ändamålet hölgar medlen, och detta var så aktningsbjudande, att äfven den oblygaste kritik måste förstummas. Längre fram på våren blir sällskapsspektakel för de sceniska artisternas hem, då Drillåns operett m. m. kommer att uppföras. Hr Ullström mediterar ibland efter väl intagen middagsmåltid och nickar god mening dertill och då blir resultatet stundom någon menniskovänlig handling, som kommer samhällets olycksbarn eller andra behöfvande tillgodo. Måtte den hederlige själen få många sådana inspirationer, sofvande eller vakande, ty många äro de här i verlden, som behöfva nästans bjelp. Det finnes så många olika grader på det menskliga eländets skala. Några tidningsläsare minnes måhända sedan i höstas historien om. en i Kathrineholmstrakten boende stackars torpare, hvars ena barn, en sjuårig flicka, blef dödadt af en förmögen hemmansegares 13-årige son, hvilken under torparens frånvaro inkommit i hans stuga och fattat en der befintlig bössa, med hvilken han gjorde hotande rörelser mot de innevarande barnen och torparens hustru, eburti han Vatnades med underrättelsen att bössan var laddad. Då hu