Dagens Nyheter – 16 mars 1874, sida 2

Utrikes-Nyheter. I en fransk tidning berättas att prins Jeröme Napoleon i dessa dagar offentliggjort ett politiskt program, som väckt ett visst uppseende, emedan det synes bevisa, att den i det bonapartistiska lägret inträffade splittringen åter blifvit afhjelpt. Prinsen börjar sitt program med den förklaringen, att kejsar Napoleon den tredjes son är den ende som är berättigad till Frankrikes tron, men tillägger att i följd af den kejserlige prinsens ungdom och oerfarenhet någon annan bör öfvertaga ledningen af de kejserligt sinnade tills vidare. Denne kan naturligtvis icke vara någon annan än prins Jeröme, som från barndomen blifvit uppfostrad i familjens traditioner, har en lång politisk erfarenhet och tillika är befryndad med en af Europas mäktigaste furstar. Prinsen är dessutom demokrat och vill att folkets röst framför allt skall höras. Artikeln slutar sålunda : TLåt oss derför följa den store kejsarens brorsons råd, ty hans politik betyder allians och vänskap med Italien, de demokratiska idåernas triumf, upphörandet af våra inre tvister, så snart folket med sin röst gifvit sin mening tillkänna, och slutligen fred, hvilket för ögonblicket är det vigtigaste vilkoret för nationens existens. Den kejserlige prinsen skall i dag, den 16 dennes, i Chiselhurst utveckla sitt program, och man får då se om verkligen en försoning inträdt mellan honom och prins Jeröme eller om denne sistnämde bedrifver denna politik på egen hand. Man tror, att den kejserlige prinsen skall förklara, att han icke vill göra anspråk på Frankrikes tron, om ej nationen genom ett plebiscit kallar honom dit. Enligt ett privattelegram från Paris till Berlingske Tidende -skola flera högre officerare trots inrikesministerns förbud resa till Chiselhurst, deribland general Pajol, prins Murat m. fl. Deputeraden Köratry har inlemnat i nationalförsamlingen en petition, som är riktad mot Gambetta och deri han fördömer denneg förhållande under det franskt-preussiska kriget med afseende på organisationen af lägret vid Coulie. Petitionen slutar på följande sätt: Hr Keratry har äran anmoda kammaren att taga följande förslag i öfvervägande i anledning af det faktum att alldenstund hr Gambetta, f.d. krigsoch inrikesminister, som personligen var närvarande vid armåerna och ledde militäroperationerna år 1870, nekat att beväpna mobilgardet i Bretagne, förklarar nationalförsamlingen, att hr Gambetta har offrat nationalförsvarets intressen för sina egna politiska planer. Hufvudsyftet med petitionen är återupprättandet af bretagniska mobilgardet. Petitionen är undertecknad af 44 monarkiska deputerade från Bretagnes fyra departement, hvaremot de 16 republikanska deputerade nekat att underteckna den. En komite har blifvit tillsatt af nationalförsamlingen att undersöka hr Kåratrys petition. Gambetta har energiskt nekat till de anklagelser, som äro gjorda mot honom. Ledru-Rollin gjorde den 9 dennes sitt inträde i nationalförsamlingen och tog sin plats på en af den yttersta vensterns bänkar vid sidan af hr Martin Bernard. Han blef genast efter sitt inträde omringad af medlemmarne af den republikanska unionen, som lifligt lyckönskade honom. Grefvens af Chambord opasslighet, som man så mycket som möjligt hållit hemlig och till och med sökt förneka, bestod i följderna af ett slaganfell. Ehuru icke af allvarsammare karaktär och ehuru man ej anser att någon lamhet kommer att uppstå, väckte dock händelsen mycken oro bland grefvens af Chambord vänner och orsakade många funderingar med afseende på framtiden hos det monarkiska partiets anhängare. Man kan tänka sig de möjliga följderna eller den nya vändning grefvens af Chambord död skulle gifva detta partis planer. Emellertid hoppas man nu att trots denna sorgliga händelse grefven af Chambord skall lefva ännu länge nog för att omintetgöra många förhoppningar. Till: hvad vi förut meddelat om debatten i österrikiska riksrådet om de konfessionella lagarne kunna vi nu ytterligare lägga följande anförande af ministerpresidenten Auersperg. Efter ett svaromål på den af grefve Hohenwart uttalade meningen, att ministeren genom sitt förslag kränkt statens grundlagar, fortsatte talaren på följande sätt: Det finnes ett litet ord, som städse vinner mer och mer anklang hos befolkningen i Österrike; det ordet är: författning. Detta ord vill den nuvarande regeringen ej undertrycka och det är derför öfverflödigt, att våra eventuela efterföljare lofva att söka gifva detta ord dess gamla anseende. Grefve Hohenwart har betecknat det nuvarande kabinettet såsom ministeren Lasser, också kallad Auersperg. Jag tackar denne talare för hans jemförelse; den bevisar, att jag är så mycket statsman, att jag kunnat sluta mig till en annan mans åsigt, som en lång tid verkat för rikets väl, som har ett trofast, österrikiskt bjerta i bröstet. Hvad angår den politik grefve Andrassy infört i Österrike kan jag, som är solidarisk med utrikesministern, förklara, att den väg han beträdt