Östgöta Correspondenten, som mer och mer gått öfver till framåtskridandets parti ehuru den ännu iakttager en viss reserverad hållning, yttrar om den senaste händelsen: Sedan justitiestatsministern tagit detta steg (att begära afsked), anse vi det vara oåterkalleligt. Man kan i justitiestatsministerns ställning vara i många frågor af olika mening med en majoritet, men man kan icke, understödd af majoritetens votum (?), låta behandla sig nära nog, som om man vore alldeles ootillräknelig. Qvarstode justitiestatsministern under sådana omständigheter, befara vi, att hans ställning just derigenom skulle blifva vida oangenämare än hittills. För öfrigt har justitiestatsministern, jemte hela den öfriga statsrådspersonalen, redan en gång förut — under konung Carl XV:s regemente — velat afgå, ehuruväl han då, på grund af konungens Vilja och önskan, qvarstannade. När nu justitiestatsministern, åtminstone för sin del, förnyat sin ansökan om entledigande från sin plats, står det ej rätt väl tillhopa med en offentlig mans anseende att åter taga sitt beslut tillbaka. Det allmänna omdömet är också någonting som ej bör förbises.