Dagens Nyheter – 12 mars 1874, sida 1

I ministeriella kretsar och den s.k. högre societeten, liksom uti regeringens organer inom pressen, har i dessa dagar frågan om hr Adlercreutzs afgång eller icke-afgång varit föremål för mycken uppmärksamhet. På kostymbalen i Fersenska huset natten mellan lördagen och söndagen var hr Adlercreutz under två timmars tid endast president i Göta hofrätt, men på morgonsidan blef mean ense om att Hans Excellens nog sitter qvar, tilldess konungen ger honom afsked. Man har redan flere gånger sett att för !r Adlercreutz betyda riksdagens voteringar föga, och vid de välgrundade anmärkningar som inom och utom riksdagen göras deröfver att lagstiftningsarbetet går så lamt har hr Adlercreutz blifvit så van, att om de än någon gång vålla en ögonblicklig sinnesuppbrusning, de likväl icke förmå framkalla något steg i syftning att antingen sjelf verksammare främja lagstiftningsarbetet eller gifva rum för andra, som äro mera benägna och mera dugliga till det värfvet. Det är förunderligt att se huru man äflas inbilla allmänheten, att ett sannt konstitutionelt och parlamentariskt förhållande är rådande emellan de begge statsmakterna. Ställningen är sådan, att sjelfbevarelsedriften åstadkommit mycken sammanhållning mellan konseljens ledamöter gent emot konungen, hvaremot ministrarne alltid äro undfallande emot riksdagen. Det är denna undfallenhet som kommit mången att tro det riksdag och regering gå hand i band, men rätta förhållandet är att nästan allting står stilla, emedan hvarje af riksdagen uttalad åsigt endast biträdes af regeringen på det sätt, att den inom sig tänker: härtill är jag nödd och tvungen, Många äro bevisen härpå; och det, som erhölls sistlidne lördag, eller att man ej får lita på att regeringen verkligen ämnar hålla ord och till nästa riksdag komma med något armeorganisationsförsläg, ingalunda det minsta. Huru det kan vara möjligt att en minister spotskt uppträder inför en riksdagens kammare och låter densamma tydligen förstå, att regeringens godtfinnande är det enda bestämmande i afseende på tiden när ett armorganisationsförslag blir för riksdagen framlagdt, måste väcka förvåning. Men här är infördt ett fullkomligt det-går-ansystem och slappheten ligger på gränsen af försoffning. Den inbördes aktningen mellan statsmakterna är icke öfverdrifvet stor; den ena kan ej göra sina önskningar gällande, ty den lagstiftande makten hvarken kan eller bör bli verkställande, och den andra vill icke erkänna det parlamentariska styrelsesättet och dess konsedvenser. Heldre må då alltiog uppskjutas till en oviss framtid! Men om förmågan att handhafva den verkgtällande makten är ringa, så äro anspråken från densamma deremot så mycket större. Hit må väl med skäl kunna räknas regeringens fordran att om med indelningsverkets upphäfvande annan grund varder lagd för ordnandet af krigsmakten till lands eller sjös, då må ej ändring i sådan lag göras utan af konungen och riksdagen samfäldt. Skulle det anses förmätet fråga burn beskaffad denna grund gkulle vara och buru sådan lag skulle se ut, innan riksdagen upphöjde densamma till grundlags värdighet? När garantien för indelningsverket år