Dagens Nyheter – 11 mars 1874, sida 2

tröst utomhus, bland främmande och likgiltiga menniskor, med svidande hjerta och sin varelse utstyrd på det mest onaturliga och absurda sätt. Ty damverldens moder hålla sannerligen på att växa oss samtliga öfver hufvudet. Den mousserande chevelyren, som sträfvar uppåt likt ett Babels torn, balks delen, pösande och uppblåst som en dålig kalfstek, de styltartade klackarne, (af läkare ansedda att åstadkomma svaghet i knälederna), de ofantliga tyglängderna och vid lyftigheterna, som slösas för att ibland döljå —ipgenting, dessa hattungar, som tyckas af en nyckfull vind blåste hän på nackskulten, m. om. — Allt detta gör qvinnan till en storartad klädhängare, mera farlig för mannens kassa än för hans hjerta och nästan ofören lig med hvarje husmoderlig eller inöders omsorg. Att sorgfälligt vårda sin person är behagligt, angenämt och intagande, men att öfverlasta densamma med ändamålslösa och osmakliga prydnader är löjligt och stämplar till en fjolla och nolla i hemmet och i verldens ögon. Ungdom och behag äro förtrollande i och för sig och behöfva ej all denna stoffage för att tjusa och intaga. Ålderdomen deremot blir ändå mer i ögonen fallande, inom ramen af all denna falska förgyllning, som ej upphöjer det personliga värdet, Gråa hår ej någon aktning ge, växta på en åldrig tokas hjessa. Värdaste systrar, låtom oss blifva enkla i klädedrägt, okonstlade och vänliga till väsen och sätt att vara, husliga och arbetsamma i våra hem. Vi behötva ej derför vara några skällkor, som ständigt skramla mannen i öronen med nyckelknippan. Men ordning, arbetsamhet, prydlig enkelket och vänlighet äro långt starkare vapen att eröfra och bibehålla mannens ömhet och aktning än ett koketterisi tealettväg, som siktar långt bortom det skönas mål. Hvarför skola vi med begär efter all slags dyrbar och onödig grannlåt lägga sten på mannens börda af bekymmer i dessa bistert-dyra tider, i hvilka vi lefva?! Derför rädes ock mången eljest giftaslysten ung man att belasta sig med ett så kostsamt dyrtidstillägg som nutidens pretentiösa flickor och fruar i allmänhet äro. Med dåliga exempel föregå vi med vår öfverdrifna lyx både barn och tjenstefolk. Våra små döttrar, skolråttorna, klandra redan i skolan hvarandras utstyrsel och äro sällan nöjda med hvad mamma vill bestå, emedan kamraterna göra narr af dem, om de äro enkelt, fastän renligt klädda. Och våra jungfrur ha vi fostrat till våra rivaler i å la modisk elegans och få kanske dertill förskjuta vissa procent ur hushållskassan vid torguppköp och liknande tillfällen. — — tt min svaga penna skulle kunna ställa till någon revolution i modeverlden eller i ringaste mått stäfja lyx och öfverdåd i damernas krets, vågar jag ej tänka mig; men om någon enda qvinnosjäl bland de aftidens flärdfalla anda bekajade af min lilla välmenta opistel kunde väckas till eftertanke och beslut att draga in litet på toalettstaten, så skulle det vara en för mig outsäglig tillfredsställelse. Bland de sträfsamma döttrarne af vår tid, hvilka egna sig åt allvarliga lefnadsmål, som studentinnor, läkarinnor, uppfostrarinnor, författarinnor m. fl, finnas många ädla och högsinta qvinnor, som äro upphöjda öfver all flärd; hvarför skulle de a gvinnorna, fastän de svurit kärlekens fana, vara mindre kloka och: högtsträfvande än den s. k. emanciperade qvinnan? Den gifta qvinnans Iefnadskall är utan tvifval af mera vigt än någon annans, ty hon skall uppfostra medborgare åt staten och mödrar till kommande slägten; och de som fått sig ett sådant kall anförtrodt höfves det ej att vara utklutade modedockor, som endast tanklöst stirra ut i det brokiga hvimlet af fåfänglighetens marknad. Urdur. Åensses EEE