Dagens Nyheter – 3 mars 1874, sida 2

Ord i sinom tid. Ur det tal grosshandlaren C. 0. Berg förliden lördags afton höll till ett par tusen personer, mest af arbetsklassen, meddela vi en särdeles behjertansvärd afdelning, efter stenografisk uppteckning: Tal. sade sig hafva för afsigt att någon stund sysselsätta tankarne med ett par eller tre frågor, som voro af den allra högsta vigt och betydelse icke allenast för nationerna utan äfven för hvar och en enskild menniska, nemligen den om arbete, gudsfruktan och sparsamhet samt dessas fasansfulla motsatser gudlöshet, lyx, lättja och dryckenskap. Arbete vore någonting som ofta i denna verlden blifvit missförstådt, och man hade under olika tider ansett det såsom en vanära att kallas arbetare, ändock redän från menniskoslägtets tidigaste begynnelse Gud sade tilt menniskan: Du skall föda dig i ditt anletes svett. Att vara en arbetare vore i mångas ögon liktydigt med att vara under förbannelse, men hurn helt annorlunda vore det icke om man blott såge sakerna och förhållandena sådana de böra ses! Arbetet, långt ifrån att vara en förbannelse, vore tvärtom en bland mennisköslägtets största förmåner. Det vore af den vise Guden och allsmäktige skaparen gifvet oss såsom en välsignelse: och att vara en arbetare i detta ords allvarligaste bemärkelse, en som arbefar med sina händer; innebure derför den största heder och ära, då det deremot vore en vanära att vara och benämnas en lätting. Den första orsaken till att arbetets rätta värde blifvit. underkändt vore den, att tyranner uppstodo, hvilka på allt sätt sökte undertrycka sina svagare medmenniskor; de gjordes till stlafvår och slafveriet hade med rätta i alla tider ansetts såsom en neså för menskligheten. Fyrannernas antal växte i samma mån som de små samhällena blefvo större, de häfde sig -upp-.på folkets axlar och utgjorde snart ett särskildt privilegieradt stånd. De mindre bgmedladearbetarne gjordes till slafvar, men slafveriet har i alla tider visat sig vara en mensklighetens förbannelse, under; det att-den fria arbetaren höjt folken till lycka och välstånd, Vid en blick på arbetets historia funne man ock haru Spartas och de öfriga grekiska republikernas visa lagstiftare sökte ingjuta idoghetens och sparsamhetens ande hos alla samhällets medlemmar. De hade också styrka och kraft och mannamod: dessa unga stater, så länge den samfuridsandan vår rådande inom dem, atf arbetet var hedradt och äradt. Men då dygden. och iddgheten började försläppas, kom också deras fall nära, och så snärt utsväfningarne öch lyxen med allt deras elände kommit in i dessa stater, var det förbi fred deras storhet. Visserligen försökte der spartanska lagstiftaren L upkargas, då han såg Huru partas ynglingar började hängifva sig åt vinets nöjen, en rädikal Kar mot det onda, i det han lät nedhuggå alla vinträden, Det var hjertai bröstet å den männen; men han misslyckades tyvärr i sina bamödanden-att återföra nationen till Hennes fordnå måkt; deh7anseende; och orsaken dertill vat den, att dsfruktan och nykterhet blifvit trämmande för folet. Nät hvär och en ville blifvå sin egen herre och-frågade efter Gad och ärbarhet intet; då var undergången gifven och snart kom den -macedoniske konungen Filip och sedan hans son Alexander, den store kallads. ock togo in deras land. På samma sätt gingo äfven de öfriga staterna under, sedan de lemnat gudsfruktan och nykterhet åsido. Vände man åter blicken till det gamla R om, fann man det,af Romulus: grundade samhället oöfvervinnerligt så länge der rådde gudsfruktan och sann patriotism. De romerska härarne find segrande öfver hela den kända verlden, och alla länder lades under romrarnes herravälde, Men den romerska dygden skulle likasom den grekiska snart se sin graf. Pe romerska ädlingarne ville icke längre arbeta: det-—tar alafvarnos fe att plöja jorden och sköta handtverkeris Med de utomordentliga rikedomar, som under krigen blifvit. hemförda till Rom, kommo: lyxet och fåfängan såsom allt mera herrskande laster och det romerska samhället måste upp bäras på slafvarnes axiår. Dpras ställning blef emelleftid olidlig ock de gjorde slutligen det ena upproret! efter: det andra: Men de hade icke funnit den rätta utgångspunkten och deras ansträngningar blefvo derför fruktlösa. Till straff och varnagel korsfästades efter ett-sådant uppror icke mindre än 20,000 slafar längs de vägar, som ledde från den änmru mäktiga staden, Men låogt bortaien af det romanska rikets östliga provinser, en liten föraktad provins med en lika föraktad stad, der uppträdde, ungefär en..mansåldor. ofter! döt sista slafkriget, slatligen en man, son till en arbetare ocT sjelf arbetare, icke med svärd och eld, icke med båge och pilar, utan allena med kärlekens vapen; och snart uppetek genom honom, som sade: kommen fill mig. I alla, som arbeten och äron betungade, för hela den arma mupskligheton och enkannerligen för alla arbetare en ljus dag vch en ny tin-. gens ordniovg. Ju mera kristendomen och, det namnet Jesus Kristus blöfvo op, Mart i verlden, dess mera blef arbetarens ställning förbättrad. Roms gamlagu-. dar! vacklade redan på sina piedestaler för den man: rön. som sjelf sade: mitt rike är icke af denha Vörlden; Han tog icke Jerusalems mäktiga prester i sin sold, utan några fattiga arbetare, fiskare och tullnärer.) Med dem utförde han sitt storä verk, mensklighetens-omdanelse, dess ledände från mörkret till ljuset, från; satan till Gud, och i samma mån, som filtmakaren från Jermsalem fick fara omkring i det romerska tikot och predika Kristi lära blef arbetarnes ställning inom dess länder allt bättre och bättre. De: till kommo de starka germaniska folken och bröto med sina skaror löst öfver döt romerska riket, som nu tycktes hafva fyllt sitt syndarätt, sedan det förderfvat sig ända in i mergen af sin varelse. Öfverallt, såväl i don antika verlden som den moderna, såg man derför, att hvarhölst kristendomen icke blifver blott en statsreligion, utan tränger ned till både de styrande och de styrde, der blir arbetet hedradt och täradt, och årbe arne intögo ock i demoderna samhällena alltmera;en aktid ställhing, on ställning, hvilken ingenting annat kan beröfva honom än dryckonskapen och lättjan. En a betare, som sköter sig, isom på Guds befallning arbetar i sitt-anletes svett och äter sitt egot bröd, men afskyr bränvinsbrännarnes helvetiska nektar, han unde derför anse sig sjelf och blefre äfven, af andra ansedd, icke såsom en slaf, ytan såsom en aktad medlem af det samhälle han fllnör. I frå dsfrukt Men, för att öfvergå till frågan om gudsfruktans stan vi och värde för hvarje folk, som vill såsom sådantbestå, måste tal. till en början uttrycka sin förvåning deröfver, att densamma alltmera börjar anses såsom någonting egentligen tillhörande barnkammaren eller, snart sagdt, ammsagorna och det äfven af demj som mest borde vara i behof af att få bita sitt hufvud mot ett hjerta, kopt araf kela ST dem. rbetare; d en ganska hård kamp ätt kämpa, em SE ker Tänk då, att han lika fullt föraktar den lende, som, Jäger till honom: Jag vill hjelpa dig mitt ok är lastigt och Jin börda lätt! Sa vore emellertid förhållandet och filngsa arbetare tycktes helt och hållet förbise, att den enda rätta fägen fill salighet och lycka låge i tron på den frälsäro, som katlar alla fattiga och betrydkta, enkor och faderlösäF att Fanna till iv. fp