Dagens Nyheter – 26 februari 1874, sida 2

SOONER on det omöjligaste af allt; alltför vild, och alltför djerf för att kunna tros. Det var således han! Mitt hat till honom var då en naturlig instinkt; min afsky behöfde således icke någon annan motivering. Från första gången våra ögon möttes ropade en röst i mitt inre: detta är din naturlige fiende! — Det är din tur att tala vildt nu, Lucius, sade Geoffrey öfverraskad af vännens lidelsefullhet ; men du har ej svarat på min fråga. Under det jag låg och yrade der i blockhuset utin att veta något om det som tilldrog sig omkring mig, hände intet då, som kan kasta ljus öfver det som drabbade vägvisaren och Matchi, såsom vi kallade honom? De a:gingo ju för att försöka finna vägen; återkommo de aldrig? — Vägvisaren återvände aldrig, sade Lucius, i det han såg ned med en dyster blick och försänkt i djupa tankar. Nu vill jag fråga dig en fråga, Geoffrey. Under det jag var sjuk och medvetslös, talade då aldrig du och vår tyske vän Schanck om denne man? Gjorde han ingen antydan om hans öde? — Nej, svarade den andre utan tvekan. Han var i detta fall tyst som grafven. Men hade han någonting att säga? — Ja — om han velat förråda mig. Han kunde ha sagt dig att jag, din vän — jag som hade vakat bredvid din bädd under långa nätter — att jag, till hvilken du skulle