Dagens Nyheter – 25 februari 1874, sida 2

-— 13 — -— Ni fick aldrig veta något mera om hennes öde? . — Nej. Och likväl var ledtråden dertill en gång nästan helt och hållet i min. hand, hade jag blott haft tid att följa den. Tre år efter den der ödesdigra sommaren kom en kusin till min man, en ung löjtnant vid flottan, hit för -att jaga. Han hade varit här vid samma tid som fröken Davoren. Kan ni tänka er, lady Baker, utbrast han en dag vid frukosten, jag träffade i julas den der gynnaren Vandeleur i Milford. Jag var inbjuden till middag bos de derstädes garnisonerade officerarne, och tänk! der mötte jag vår vän Vandeleur. Han var ofantligt populär bland garnisonsofficerarne, men tycktes just icke bli synnerligen förtjust öfver att träffa mig. En af mina bekanta sade mig efteråt, att i hans tanke var Vandeleur föga annat än en äfventyrare, men öfversten var galen nog att ombulda honom. Han vann aliag penningar, men förlorade sjelf-aldrig en penny; Han lär ha haft med sig en ovanligt vacker gqvinna — bans -hustru förmodar jag — men hon visade sig aldrig ute, umgicks icke hos någon och såg mycket olycklig ut, berättade mig min -vän. Jag reste till. London dagen derefter, och en vecka hade icke förflutit, då jag fick bref från Lucas, min. vän, som berättade mig att Vandeleur hade blifvit öfverraskad, då han försökte spela falskt — hög whist — och att han rymt, lemnande