Dagens Nyheter – 25 februari 1874, sida 1

nakarer eller tjensteman utom de stora verken i Stockholm. Ett bevis derpå är, att man skurit alla.tjenstemän öfver en kam, då fråga varit om dyrtidstillägg eller löneförhöjning, i det man velat neka alla tjenstemän sådant intill dess verken i Stockholm bli reorganiserade. — Jag vill söka att påvisa ett och annat, som kunde ordnas rå bättre sätt, men erkänner dessförinnan öppet att min insigt och min förmåga alldeles icke svara emot min goda vilja, och som jag tillika ej vill taga tidningens utrymme för mycket i anspråk, måste jag inskränka mig till några få antydningar. Hvad beträffar embetsverken i Stockholm, finnes det en osed, som så lätt faller i ögonen på hvar och en, att det är besynnerligt att man ej för längesedan tagit kraftigt itu med deh. Jag menar den praxis, som uibildat sig att tjenstemännen icke äro att i sina embetslokaler anträffa mer än 2 å 4 å 5 timmar om dagen (emellan kl. 12 —2 10—2, 9—2 eller 10—3.) — om de träffas der ens då. Allmännast och för de störa verken gäller att de äro öppna från kl. 10 f. m. till 2 e. m. — Nu kan väl frågas: hvilken enskild person arbetar så liten del af dagen utan att få namn, heder och värdighet af latmask; och hvilken enskild persons eller bolags tjenare arbetar så litet utan att få afsked? Sannt är väl att det gifves mången tjensteman, som arbetar mer än dessa officiella 4 timmar, antingen af nit och lust för sin tjenst eller derför att han verkligen har så mycket att göra, som ej kan öfverlåtas åt andra. Detta är isynnerhet fallet med en del öfverordnade tjenstemän, som träget äro sysselsatta för tjensten från morgon till qväll, på embetsrummet eller i hemmet. Men å andra sidan är det äfven sannt, att många tjenstemän icke ens de ordinarie arbetstimmarne låta se sig i embetsverket eller, om de äro der, icke för tjensten flitigt använda den korta tiden, utan läsa tidningar, resonnera öfver ditt och datt, promenera, sofva eller arbeta för enskild räkning. Det är uppenbart att om ändring gjordes i detta sätt att arbeta, om statens tjenstemän i Stockholms centrala verk tillhölles att å embetsrummet vara tillstädes lika länge och lika flitigt använda tiden som t. ex. tjenstemännen hos länsstyrelserna eller på telegrafbyråerna eller på handelsoch brandförsäkringskontor o. s. v., om man t. ex. arbetade 8 i stället för 4 timmar — så skulle förekommande arbeten kunna skötas med vida mindre antal tjenstemän än nu är fallet, men ärendena ändock hastigare expedieras. — Härigenom blefve tjenstemännen förhindrade att arbeta mer än inom ett verk eller att åtaga sig hvarjehanda enskilda uppdrag och befattningar, hvilket endast verkar störande på och minskande af deras intresse för den egentliga tjensten och sålunda äfven på deras embetsmannaduglighet. Hvarje civil statens tjenst, liksom hvarje enskild, borde vara förenad med så mycket arbete, att tjenstemannen icke under någon tid kunde åsidosätta den, utan att vikarie dervid vore behöflig, sålunda t. ex. aldrig utan vikarie kunna arbeta såsom ledamot eller tjensteman i riksdag, i komiteer etc. Med de militära tjensterna måste förhållandet vara annorlunda, ty der bör vara stort antal tjenstemän för händelse af krig och för mötenas skull, ehuru detta stora antal under mellantiderna ej kan, åtminstone vid de indelta regementena i tjensten till någon betydligare grad sysselsättas. Dessa tjenstemän måste sålunda söka arbete utom tjensten eller framsläpa drygaste delen af sitt lif i sytslolöshet. Rättvisa och billighet fordra likväl tydligen — för att nu återgå till de civila tjensterna i Stockholms centrala verk — att om staten begär mer arbete än förr af sina tjenare, så borde den äfven aflöna dem bättre. Af den föreslagna reformen skulle sålunda följa, att på samma gång samhället blefve befriadt från betitlade dagdrifvare (undantagandes militära) samt erhölle skickligare och mer nitiska tjenstemän liksom en raskare fart i : ärendenas behandling och slutliga expedierande — skulle embetsmännens löner kunna ej obetydligt förhöjas utan att nya anslag derför behöfde äskas, samt embetsmännens ställning blifva angenämare och 1 ekonomiskt afseende bättre än då de, såsom nu, i många fall måste söka sin utkomst på flera håll. Bland förenklingar, som redan i vissa verk blifvit vidtagna och bort tillämpas inem alla, må nämnas att icke föra vidlyftiga protokoll, der bland annat hvar och en vederbörande skall ha sitt yttrande bevaradt för efterverlden, äfven om om hans mening ej skiljer sig från det beslut, som fattas: — Det kan t. o. m. ifrågasättas om ens reservatianer mot fattade beslut kunna vara af sådant intresse, att det kan vara skäl att öda tid och papper på att skriftligen affatta dem — så vida saken ej är af den beskaffenhet, att den kan vädjas till högre rätt, då innehållet af en reservation visserligen kan vara upplysande och ledande för blifvande omdömen. — Det finnes också ett gammalt oting, som kallas recit. Denna upptager i officiella handlingar oftast den drygaste delen, ehuru den nästan kunde göras alldeles öfverflödig genom ett enkelt hänvisande till bifogade 2 Mm. er AR SRA RR AR RR