Dagens Nyheter – 24 februari 1874, sida 3

i korthet för honom; han insåg genast, att här var något att göra. I hast sammankallade han sina drabanter, brandvåkterne, omgjordade sig sjelf med starkhetens bälte och tog rättvisans svärd i sin hand, och så bar det af till stridsplatsen. Såsom skicklig general,. utsatte vår fiskal genast förposter kring husets alla kanter, så att icke en enda kristen själ skulle kunna obemärkt undkomma. Husets ingång barrikaderades med plankor och annat till hands varande bråte, och så kommenderades framåt (uppåt); men tänk, kommandot åtlyddes ej af hans drabanter, — disciplinen måtte vara klen inom detta regementö — den ene sade sig hafva ondt i foten, en. annan giktvärk i ryggen och en tredje — ja, hvad vet jag! Vår general, modig som en äkta preussare, drog sitt tväeggade svärd, satte sig sjelf i spetsen för sina tappra gossar och så bar det af upp för trappan! Att något riktigt hemskt var ifråga syntes på generalens bleknande ansigte och håret reste sig på de efterföljande drabanterna. Ändtligen var man på stridsfältet; ingen fiende syntes till — det var troligen någon feg stackare, som fruktade ljuset och derför gömt sig undan så godt han förmått — trupperna morskade upp sig och undersökningen börjades. Alla vinklar och vrår undersöktes, men utan resultat. Slutligen kom man till en undangömd vrå, och — 0 fasål!. der satt verkligen stryken. Generalen höjer svärdet för att genast gifva honom dödshugget; men bättre fly än illa fäktal tänkte säkerligen den stackaren; ett, tu, tre hade han genombrutit lederna, med några djerfva språng var han nere för trapporna, sprängde öfver barrikaderna och i ett nu stod han långt utom förposternas hugg och försvann. Mummel i lägret! Generalen upplöste kåren, och hvar och en återvände hem, om icke med lång näsa, så åtminstone med harm i sitt sinne att så hafva låtit dra sig vid näsan af en — katt! ar a NN Tr